Idåligt

Jag tillhör den hälft som älskar förnedrings-TV. Jag ser ingen, eller liten, poäng i att se på Idol när det bara finns bra folk kvar, America's Got Talent är bara kul när de inte got talent. jag inser att detta inte alls är snällt.

När Idol lanserades i Sverige vill jag minnas att det blev en mindre debatt om det här med löpsedlar om Satansjuryn och deras vilja att bryta ner allt och alla i sin väg. Juryn som krossade drömmar. Juryn som stal godis från barn. Clabbe som med en stor pondus och en irriterande röst fick flickor att gråta (och den här gången för något han sagt, inte bara för hans blotta existens). Detta var ju helt klart bra TV, om inte på en hög nivå så på en lagom nivå för genren. Debatten tystnade ju även den av en anledning; om allavet att man troligtvis kommer att bli sågad så får man liksom skylla sig själv om det inte går som man vill. Den som är med i leken får leken tåla, you can't always get what you want...

Så vad gör de? De kastar ut juryn. Jävla pullhuvuden. Bye Bye Swartling, nu ska vi titta på pussenuttegulljuryn bestående av Anders Bagge, Laila Bagge och Andreas Carlsson. De är säkert kompetenta på alla sätt och vis, men det gör det hela så mycket trååååkigare. Vi vill inte ha fruktansvärt lyckade låtskrivare, vi vill ha lite godtycklig marknadsmässigt produkttänkande och Kishti Tomita på engelska. Det här lär ju bli lika lyckat som Star Wars - The animated series, med tillhpörande merch, film och actiongubbe.

Fyfan.

Well, Welch och ett avslöjande!

Gillian Welch = efter(eller ja, under) fyllan musik säger Tanja och Fanny (fast Fanny säger det alltid). 'Vild kväll' med öl, 55an och oväntat häng med en höstadieväns kusin som agerar gatumusiker.

Och här kommer avslöjandet:

Undertecknad är numera medlem i ett spontant barbershop band vid namn Father Flanagan's All-night Nigger Queen Kosher Café. Vi kommer att finnas på gator och torg framöver så håll utkik på ofta trafikerade gator i Linköping,

Övergången - och varför man aldrig lyckades så bra med den

När jag var ett litet pyre, för många hundra år sedan, under det glada nittiotalet så var världen vacker med kulörta plastlådor till matsäcken, och skinn på O'boyen. Man hade redan vuxit ifrån Smurfhits och var därför både stor och förståndig.

En sak är värd att konstatera: barn under 16 år likriktade och dumma gällande musik, men också identitet i övrigt. Vi är alltid formbara, men då var vi formabarare.

Tilläggas ska även att nittiotalets musikutbud var riktat och begränsat - och detta är naturligtvis en halvsanning. Det fanns lika mycket musik då som nu eller på åttiotalet, resten av musiken doldes inte undan i skumma regeringsbyggnader eller så. Men den musik som man möttes av på radio och TV (Voxpop) var begränsad till ett fåtal band som hade monopol på genren. Det fanns inga egentligen tjejband som Spice Girls, inga som kom i närheten av konkurrens. Och i New Kids On The Blocks kölvatten plaskade Back Street Boys (som jag själv såg live i Göteborg 1998) , utan någon större tävlan ifrån Five, eller Take Five, eller Take That.

Så vi åttiotalister, förutom de lyckliga vars föräldrar utövat indoktrinering ifrån andra årtionden eller från för en elvaåring okända genrer, var likritade snorungar som lyssnade på max fem olika band: Spice Girls, Back Street Boys, en eller två kopior av tidigare nämnda band, och något som föräldrarna lagt till. I mitt fall fick jag med mig någon suspekt afrikansk kvinna och hyllningssånger till Victoriafallen, och Rolling Stones.

Är det då underligt att man som åttiotalist ballar ur totalt när det magra men överdådiga musikklimat man vuxit upp med, lärt sig att älska, och hängt sig fast vid dess tomma spene, över en natt förvandlats till en neoliberal evig fest med tusentals olika band som finns överallt när och hur du än vill ha dom, och hälften har aldrig sett röken av skivkontakt för alla kan. Vad ska man ta sig till? Herregud internet fanns inte i stor utsträckning när vi var små, och vi var så små att vi inte riktigt visste hur vi skulle hantera saker och ting när det kom. MP3n. Hårddiskar större än 100 G. Dessa självklara underligheter.

Men frågan är om inte krocken och samlarmanin och en halv oförmåga att riktigt hänga med i svängarna komemr ifrån de n ya tänkesätten snarare än tekniken. Fast ja, det där är väl en orm som äter upp sin egen svans.

Tråkiga Tanja

Vi skiter i hela idén med veckans playlist, va. Nu är det så vi gör, va.

Jag kan skylla min avsaknad av inlägg den senaste vecka på djupgående research, och ett rikt socialt liv, fyllt av äventyr och drömmar inför framtiden. Detta vore naturligtvis både lögnaktigt och dumt, då jag i själva verket har varit uppbunden av arbete för regeringen i ett land jag inte får nämna namnet på.

Dock har jag börjat ögna igenom ett viktigt dokument i svensk punkhistoria - IQ55:s uppgång och ganska dramatiska fall. "Men Tanja, varför då?" hör jag er skrika. Jo:
Min pappa har tagit på sig ett projekt, nämlige att scanna in de tusentals bider både han själv och min farfar har tagit, samt lite ströbilder från annat håll i släkten. Bilderna sträcker sig från 10-tal till 90-tal, och är därmed förbannat intressanta. Och bland sjuttiotalsbilderna fanns naturligtvis en samling foto ifrån en IQ55-spelning. Och där tar det hela sin början. Stay posted.

The Odd Couple

För ett par månader sedan, den 18e mars i år, släppte Gnarls Barkley sitt andra album - The Odd Couple. Jag hade sett fram emot detta ganska så rejält, då St. Elsewhere är en grym albumdebut och att deras Hultsfredspelning 2006 var så störande bra.

Men tji fick jag. Trots att albumet är välproducerat (Danger Mouse, ni minns säkert min pepp) är albumet för mig ojämnt och bitvis tradigt. Arrangemangen är snygga, men låtmaterialet är spretigtoch efter höga förväntningar så får jag väl skylla mig själv. De enda höjdpunkterna är egentligen Charity Case, vars intro iofs är en kapning av Go-Go Gadget Gospel från första skivan och med ett trumkomp som understryker Danger Mouses inblandning i Becks Modern Guiltplatta, Save My Soul och Run (I'm a natural disaster). A little better sticker också ut, men bara lite.

Och för att förklara det tråkiga med övriga låtar:
Överdrivet charmfartig neosoul är det som gör Gnarls Barkley bra, och det är det de gör bra. Och trots att de lyckades göra mer renodlat hiphopiga låtar som Necromancer på St. Elsewhere bra, så blir de försöken taffliga här då de inte håller klassen. Jämfört med den slags musik som de gör bäst, dvs neosoul som Charity Case, så ser resten av skivan ännu tristare ut.

Alltså medelbetyg, med sina absoluta fördelar.

The Dirt

Jag inser att jag är fruktansvärt efter här, då The Dirt släpptes redan 2001, men då var jag bara 12 ynkna år gammal och kunde inte bry mig mindre. Å andra sidan var det nog för det bästa; vilken 12-åring som helst skulle bli lite störd i de passager där Nikki Sixx beskriver exakt vad de gjort med kvinnor, påverkad av ett flertag skojiga droger.
Ytterligare en anledning att jag inte tidigare läst The Dirt är att medskrivaren Neil Strauss även skrivit äckelboken The Game: Penetrating the Secret Society of Pickup Artists, som jag instinktivt ogillar utan att ha läst den.

Hursomhelst så snubblade jag över boken i Norge, då min sambos rumskompis hade den liggandes och jag inte hade något att göra.

The Dirt, för er som mot all förmodan inte vet vad det är, är alltså en autobigrafi över MötleyCrües uppgång och farliga leverne. Det är läskigt, för om man låter bli att tänka på att det är en biografi så skulle The Dirt vara like sjysst dystopisk som Factotum, fast med mer vild hedonism och fler droger och rock, och i och med att boken raktigenom är ett ihopklipp av de fyra bandmedlemmarnas parallella historier så är det en litterärt sett förbannat bra bok. Det känns mer som ett par riktigt sjyssta karaktärsbeskrivningar. Men en biografi är det fortfarande, och så sett så är det fortfarande bra. Det finns i varje fall ingen censur.

En av bokens stora fördelar är underhållande och oväntat nog Tommy Lee, som kommer in i boken efter ganska många sidor, och kommenterar detta med något i stil med: "Fan, äntligen. Hur många sidor ska Nikki egentligen få?". I översättningen finns det dessutom massa roligt inlagda 'fan' i hans passager.

Jag har aldrig lyssnat in mig på Mötley Crüe, men man kan inte låta bli att bli lite småintresserad. Och även om de är dåliga så är det fortfarande en läsvärd bok.

respektive Det kan även nämnas att en planerad filmatisering av the Dirt är igång, och den ska om ryktena stämmer släppas nästa år. Regin står Larry Charles (som pillat i både Seinfeld och Borat-filmen) för, och det ryktas att skådespelare som Val Kilmer och Christopher Walken ska spela David Lee RothOzzy Osbourne.

Anti-Muzak Movement

Jag har tidigare pratat om musik som ett medel för påverkan, t.ex. i affärer och dylikt. På ämnet så snubblade jag över en brittisk anti-muzakrörelse som aktivt kämpar för tystnaden i samhället.

Muzak som idag i folkmun är synonymt med hissmusik, ungefär, är i grund och botten ett företag, som fått sitt namn efter första stavelsen i musik, och sista stavelsen i Kodak som var grundaren Squirs favoritföretag (varför vet jag inte, och jag vet inte om jag ens vill veta). George Squir uppfann ett sätt att via elnätet sända ut musik eller ljud ifrån en vanlig fonograf, det vill säga att företaget fungerade som konkurrent till kommersiell radio. Under trettiotalet spelades Muzak som lugnande effekt i just hissar, då folk fortfarande var nervösa och rädda för att slungas upp eller ner i skyskrapornas små metallådor. Först 1936 började Muxak användas i varuhus och arbetsplatser, då man märkte att det lockade kunder till att stanna kvar och konsumera, eller arbetare att arbeta effektivt.

Som jag har förstått det kämpar anti-Muzakrörelsen inte för att, vilket min första tanke var, att Muzak i grund och botten är en manipulativ idé som kan anses fördummande. De verkar snarare för tystnaden i samhället som sådan, med argument som att man inte ens på sjukhus slipper den offentliga musiken, och att man där om någonstans behöver tystnaden.

Jag kan hålla med dom på så sätt att offentlig musik tvingar sig på en på samma sätt som reklam eller vackra förpackningar, och att man någonstans borde få välja vad man vill lyssna på eller inte. Och det finns en poäng i att tystnaden i stadsmiljö är obefintlig. Man skulle å andra sidan kunna hävda att just det ständigt närvarande bullret är en anledning att spela musik, för man hör hellre ljuva toner än cementblandare och billjud. Det är hursomhelst ett intressant ämne, och en intressant 'kamp' de utkämpar.

Äntligen Hemma

Efter en sextimmars biltur genom natten är jag på gott och ont hemma i Linköping igen. Gott för att det är skönt att sova i sin egen säng efter nio dagar i ett annat land, ont för att jag längtar efter min sambo såklart. Men hemma är jag hursomhelst, och bedömningen förändrar inte läget.

Dock ska jag snart ge mig ut på vägarna igen, den här gången bara inom landets gränser. På torsdag åker hela familjen till Gotland för att titta på hus till mor och far som flyttar dit i höst.

Fördelen med att resa är att det finns väldigt lite att göra bortsett från att ilsket blänga ut genom fönstret, och att plugga in sin glappiga men användarvänliga musikmobil och lyssna på samma låtar om och om igen tills man kan dom utan och innan. När man kan en låt utan och innan börjar man till slut att lyssna på texten istället för att bara konstatera att man kan upprepa den, ungefär som när man säger 'mjölk' så många gånger på raken tills ordet i sig låter bisarrt. Hursomhelst har jag alltså suttit och tänkt på låttexter, knaprat Marabou och ilsket blängt på förbisusande träd.

Jag som själv skriver låttexter till ett band tycker att det är assvårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på, och blir oftast imponerad av det mesta jag hör (eller grymt besviken för att människor, inklusive mig själv, ofta är pinsamma pretton).

Man kan göra texterna ödmjukt pompösa som Weeping Willows, vars Blue and Alone kan få mig att grina som ett barn som inser att Fido inte alls åkt till en vacker farm där han kan leka med andra glada hundar, utan blev påkörd av grannen. I samma anda skulle Midnight Train ge mig en bultande baguette till tokstånd ifall jag haft en X-kromosom mindre.

Man kan göra överdrivet finurliga och genomtänkta texter som gränsar till ordlek, och som i sin komplexitet blir charmiga. Eller göra som Mars Voltas sångare och helt ignorera ords innebörd och bara gå efter själva tonljuden i dem för att sätta ihop dom på ett sätt som ofta låter snyggt men ofta innebär fuck-all. jag citerar: "Stained walks crutch in hobbled sway/Auto-da-fé/A capillary hint of red /Only this manupod "

Å andra sidan är det något så otroligt snyggt och klockrent med de enkla, slätstruket ärliga textraderna som ' You get me so lonely, baby, I get so lonely I could die' i Heartbreak Hotel. Det är helt enkelt a little less conversation och lite mer action. Ett annat bra exempel på denna enkla, ärliga slätstrukenhet är Kevin Tihista's Road Terrors låt Oh.

Ah, det mesta brukar funka, bara man framför eländena med en naiv självsäkerhet eller tillräckligt med självdistans för att folk inte ska tänka på vad man egentligen sjunger. Eller, som i vissa musikstilar, skrikmumla texten på en ljudnivå som inget mänskligt öra kan uppfatta.

The Rock'n'roll Showdown Del IV

Del IV

Jesse Hughes hand möter...luft. Hughes har helt glömt bort att räkna med att Prince är fruktansvärt kort; slaget går gott och väl en tvärhand över hans huvud.

Prince fräser och rättar nervöst till sin roliga lugg, Hughes tar chansen under denna tresekunderslucka i motståndarens uppmärksamhet, kastar sig raklång genom luften och stångar Prince rakt i låret med sina djävulshorn. Prince faller till marken - precis som Hughes, som vid fallet bryter sitt andra ben. Ett dödläge uppstår - de två sista kämparna har båda förlorat sina ben.

Publiken kan inte förstå vad som händer - det är för olidligt, för jämt och för spännande! Till och med kommentatorn är förstummad och har i stundens allvar rest sig upp i båset, och för första gången kan alla se vem han är. Först tror dom att det är ett skämt, att kommentatorn har satt på sig horn likt Jesse Hughes, men efter ett par sekunders tystnad så inser de att det är Dave Grohl som Satan, vars Foo Fightande röst under hela matchen har förankrat dom i våldet och blodet på arenan.

Hughes blir tårögd, både av smärtan och synen. Prince som ännu inte har insett allvaret gör två halvdana försk till att resa sig, men faller igen. De båda står nu på knä, tårfuktigt öga mot tårfuktigt öga. Prince tar fram sin Guccihandväska ochplockar varsamt fram sina stora, ädelstensbesatta ringar, medan Hughes ilsket rycker av sig pilotglasögonen, krossar dom i handen, för att sedan sätta på sig knogjärnen som väntat i de tighta, slitna jeansfickorna.

Tiden för catch phrases och dåliga låtreferenser är långtsedan förbi. Sanningens ögonblick. Nästa slag kan innebära musikalisk odödlighet för vinnaren. Stadion är knäpptyst.De båda måttar sina slag.

"G'day, mate!"

En röst hörs från kortsidan, där Homme för minuter sedan släpades ut, livlös. Två figurer syns i strålkastarnas motljus, de verkar hålla någon slags påk eller tillhygge.

"We figured we might just join in." Malcolm och Angus Young år självsäkert in på planen, och beväpnade med de cricketklubbor som matchar skoluniformerna fäller de både Hughes och Prince till marken. En kort stund försvinner de in i omklädningsrummen, men återvänder släpandes på Axl och Freddie, Danko och Josh, som placeras ovanpå Hughes och Prince. Sekunder senare skakar hela stadion i en hög smäll, och en fallisk rökpelare reser sig över stadion och staden.
"TNT and dynamite, mate!"

"Eeeeh...Ja, det där var ju oväntat!", hasplar Dave Grohl till sist fram, "men då allt är tillåtet här i The Rock'n'roll Showdown så utnämner jag härmed våra besökare från Hall of Fame, Aaaaangues och Maaaalcolm Young till vinnare!"

Publiken kan inte sluta skrika, och så vitt jag vet så skriker de än idag.

The End

The Rock'n'roll Showdown Del III

Del III

När jag lämnade er hängande i luften låg Freddie Mercury i fosterställning på planen, däckad av Josh Hommes fula spel. Ställningen är 2-1 till Team Males fördel.

När vi nu återupptar berättelsen om det största slaget i världshistorien springer Homme ett spontant ärevarv, trots att matchen är långt ifrån över.

Mitt på plan har The artist formerly known as Prince lyckats göra hål på Jesse Hughes knä med en flygande spark.
"Näe, se på sjutton!", vrålar den välbekanta kommentatorn över planen, "Det verkar som att Prin...Eh, jag menar The artist formerly known as Princes klackar... Ja jävlar! Prince har vässat sina klackar till dödliga kvinnovapen! Ett fult trick, men här på The Rooooock'n'Roll Showdown är ALLT tillåtet! Nu får vi se vad mer för ess våra gladiatorer har i skjortärmen!"
Jesse "The Devil" Hughes har under denna litania rest sig upp, trots det gapande såret, och blodet, och smärtan. Han ska precis till att ge Prince en hård, och med all säkerhet golvande, höger, då de bådas uppmärksamhet flyttas till vad som hänt vid en av planens kortsidor. Detta gör honom till viss del upprörd, han hade precis planerat att säga en catch phrase för att förstärka sitt slag och sin manlighet - "Don't speak, princess...I came to make a BANG!". Vid BANG skulle han slå till Prince. Men nu är hans plan förstörd, då all uppmärksamhet vänts mot Josh Homme.

Homme har nu hunnit med trehundra varv runt planen och har i publikens och strålkastarnas stekheta, pulserande värme drabbats av dehydration och värmeslag. Han griper sig krampaktigt om hjärtat, och faller till marken. Medan sjukvårdspersonalen rusar ut med en bår förkunnar rösten i högtalaren att ställningen nu är 2-2, och att allt hänger på Hughes och Prince.

Hughes återfår sitt fokus och sitt catch phrasetänkande.
"Imma give you a Raspberry Beret, fairy... of BLOOD!" Vrålet är ett crescendo, och han sluter exalterat ögonen och slår, hårt och rakt. Hans hand möter...

Ja, vad möter Hughes hand? Död? Princes huvud? Cliffhanger! I nästa och sista delen, Del IV, får ni upplösningen!

The Rock'n'roll Showdown Del II

Den spännande fortsättningen... MED BILDER! Fyfan vad härligt.

Del II

Det går snabbt, väldigt snabbt. På några få sekunder har Axl kastat sig fram till Danko Jones, och tagit ett låtsaspolisgrepp.
"Danko Jones!? Snarare Dunkad Jones!", skriker han i en skränig falsett. Jones får dock snabbt tag i Roses hår som täcker stora delar av planhalvan, och biter med sina rakbladsvassa rock'n'rolltänder av en stor lock. Axls ansikte stelnar till i fasa, släpper sitt grepp för att inspektera skadan och svimmar sedan då han inser att hans frisyr är förstörd för en lång tid framöver.

Högtalarrösten utdelar 1-0 till Team Male, men avbryter sig då Danko Jones plötsligt antar en grönaktig, sjuk färg, och stapplar av planen. Hårspraysförgiftningen fäller honom till marken, och högtalarröstens uppspelta ton formligen vrålar "1-1!".



Publiken är i extas. Handgemäng utbryter här och var på läktaren, och de i säkerhetspersonalen som försöker gå emellan får skråmor och näsblod.

Grälen stannar dock av när åskådarna igen märker vad som utspelar sig på planen, där Josh Homme och Freddie Mercury står med händerna och de hatiska blickarna låsta. Mercury överraskas dock när Queens of the Stone Agesångaren griper tag i ett fast skamgrepp runt Queenssångarens familjejuveler.
Mercurys falsett hörs över jublet: "MAMA! Oooo! I don't want to die!". Homme säpper greppet och Freddie faller handlöst ner på marken i fosterställning.
"And aaaaanother one bites the dust!", vrålar högtalarrösten som plötsligt börjar låta välbekant... Vem är det egentligen bakom mikrofonen?



Den frågan och andra besvaras (kanske)i nästa del, The Rock'n'Roll Showdown Del III - upptakten till upplösningen! Spänningen är olidlig!

Rockbjörnen och Myspace

Som ni säkert vet finns numera kategorin Myspace på Rockbjörnen. (Kid Down vann i år.)

Å ena sidan är det genialiskt, då, ja, det är väl aldrig dumt att föra fram mindre kända men bra band, och det är på Myspace alla finns. Det är till och med på Myspace alla nya oh så talangfulla stjärnskott hittas och göds tills de är fullvuxna kändisar på MTV. Då är det ju klart att man ska ha en kategori för det.
Å andra sidan tycker jag att det är värdelöst. Hela tanken med tävlingar som Rockbjörnen är en viss kulturelitism; etablerade band är i regel mycket bättre än demoband, för de har etablerat sig av en anledning. Börjar man dra in Myspacemusikmaffian i karusellen så har vi dagens samhälle i ett nötskal - alla är unika och otroliga, alla kan vara med och tävla, trots att Rockbjörnen och company är lika mycket tävling som EM i friidrott - de släpper inte in Örkelljunga Gymnasiums fem bästa häcklöpare trots att de är rätt duktiga, för att det är en elitistisk tävling där de kända är kända och resten av världen är pöbel.

I själva verket tycker jag nog att det är jättebra att kategorin finns, annars hade utvecklingen nog stannat helt. Jag är nog bara sur över att Johnossi inte vann, samt att alla tävlingar är demokratiska. Folket har i nio fall av tio fel.

The Rock'n'roll Showdown Del I

The Rock'n'Roll Showdown, där alla dina våta drömmar blir verklighet. En vacker historia i fyra delar.

Del I

Läktarna är fullsatta, och vinden går som ett sorl över planen när publiken rastlöst sträcker på sig och med förväntan försöker se när kvällens spelare äntrar scenen. Luften är mättad av öl, fesljumna corndogs och stora vimplar. Hela staden är i uppror. The Rock'n'roll Showdown ska äntligen gå av stapeln.
På ena kortsidan börjar Team Males supportrar heja, men orden försvinner i primalskriken och upphetsningen; ljuden låter snarare som ett konstant upphetsat stönande. Till slut urskiljer jag vad de skriker: "Homme! Homme! Homme!". Och precis när ljuden börjar lägga sig så syns plötsligt de båda lagens lagkaptener - Josh Homme representerandes Team Male som ilsket blänger på Team Shemales Freddie Mercury, som tar planens gräsmatta med hoppsasteg, glatt vinkades åt publiken.
Publikens sorl växer inom sekunder till ett öronbedövande klimax.
Hade planen varit tyst hade man hört Hommes låga morrning, och penpipornas knakande när Daggen som idag är domare uppmanar lagkaptenerna att skaka hand.

De övriga spelarna kommer inrusande på planen, presenterade av en ekande mansröst i högtalarsystemet:
"Och i Team Sheeeeeemaaales glitterdräkter har vi...The artist formerly known as Prince! (Eller ska jag säga Princess hehehe) följt av... Aaaaaxl Rose! Axl som fick utebli från Team Shemales senaste drabbning då han inte var helt outad...
Och från Team Maaaaales döskalledräkt kommer här... Jesse "The Devil" Hughes, som tagit sitt smeknamn på allvar ikväll och matchar sin bikermusche med röda blinkande djävulshorn! Han och Homme understöds av... Daaaaaanko Jones som ser ruskigt elak ut ikväll!
Kom igen killar, ge järnet... Put the 'laughter' in 'manslaughter'!"

Högtalarrösten tystnar i takt med publiken. Tystnaden blir till spänning, då spelarna ställer sig i position. Och så plötsligt hörs visslan ljuda, och som en man reser sig publiken upp - framåtlutande, vrålande...

Hur ska det gå!? Ska kukrockens manliga manlighet krossa laget som inte är rädda för att klösa och dra i håret? Eller kommer Shemales att spränga deras trumhinnor med falsett?
Uppföljningen kommer snart...

This Yellow Light!

Den 16:de November 2007 stod det spelning på schemat - Kulturnatten i Örebro. Bandet och en trogen supporterskara packade sig in i basistens rockmobile, knäppte kapsylen och satte kurs förbi Tjällmo och all redlighet. I bilen började allsången, som dokumenterades och i sedvanlig ordning förpassades till Youtube.

Originalet går att höra på Seizure City:s Myspace, i väntan på den hemsida som vår trummis Sebastian idoget knåpar ihop.

"Och hur gick då spelningen, när ölallsången låter så otroligt vacker!?" hör jag er skrika. Den gick naturligtvis som en dans på rosor. Taggigt, men välluktande.

Enligt skojiga funktionen Wordle skulle Den Omusikaliska Bloggen se ut såhär i ordpusselform:

Notera gärna 'fantastiska får' och 'fuckin genialiska sinnevärldar' i övre högra hörnet. Det är den här sidan som i ett nötskal.

Teorier om puls och rytmer

Det finns säkerligen någon initierad källa på papper som anser att musiken har funnits lika länge som den mänskliga kulturen. Det är i varje fall den allmänna uppfattningen, och den uppfattning som jag själv sluter mig till.

Den bilden vi har är alltså att i samma stund som vi utvecklats till en kännande varelse med förmåga att sätta ord på saker och ting, och förmågan att fantisera och tänka utanför lådan, har även det grundläggande behovet av samhörighet som flockdjur kombinerats med en förmåga att skapa riter och självständigt skapade saker att samlas kring. Däribland musiken; om det har varit i en grotta, bankandes på ett trumskinn med spontan allsång utan ord, eller senare sjungandes nationalsången ståendes på läktaren i väntan på en fotbollsmatch.

Musiken är alltså en såpass grundläggande funktion i vår kultur och vår uppfattning om oss själva i ett större sammanhang att den, som jag tidigare har nämnt i filmmusikinlägget, finns överallt, och idag till och med utnyttjas för att få oss köpsugna i shoppingcentret, lugna på spabehandlingen eller taggade på gymmet. Och idag är det sällan vi inte hör musik, vi tar inte en promenad utan mp3:n eller musikmobilen i öronen för vi har glömt bort tystnaden, och musiken är en så stor del av vår självuppfattning.

Både omedvetet och medvetet väljer vi musik efter humör och stämning. Är vi arga sätter vi på Rage Against the Machine, är vi lugna och avslappnade väljer vi Diana Krall istället. Är vi glada och uppspelta blir det kanske The Magic Position med Patrick Wolfe, eller något annat upptempo i dur.

Och här kommer jag till min teori. Grundläggande i musiken, och något som jag antar att musiken har utvecklats utifrån är rytmen. Kan det vara så att vi, som sagt antingen omedvetet eller medvetet, dras till den musik och den rytm som antingen för stunden eller ur ett större perspektiv har samma rytmgrund som vår egen puls? Att vi på något sätt försöker att ha en balans mellan vår kultur och våra hjärtslag, för att vi då har förankrat två sinnevärldar - en ren biologisk och en uppfattningsvärld?

Det spelar kanske ingen roll i det praktiska livet, bortsett från att vi redan är medvetna om hur öppna för påverkan genom musik är, men det är en intressant tanke, och en teori som jag är ganska övertygad om kan stämma.

Tycker du att jag är helt ute och cyklar så utmanar jag dig att komma med en motteori.

Jag är ju femtio gånger bättre. Kom igen.

Jag blir så otroligt uttråkad av themusicblog.se, som jag nu av någon oerhört puckad anledning gör reklam för. Som ni kommer att märka så är jag mycket bättre, och jag skulle aldrig tala om Arctic fuckin' Monkeys som ett "nytt band från 2002, som ingen annan än jag har hört talats om, och dom är faktiskt unika ba alltså, för dom har slagit ashårt i USA".
Det är dumt att äta nudlar när oxfilén står på bordet, men ja, bara för att jag är bättre, roligare, smartare, snyggare och mindre idiotisk än dom så kommer folk inte att rata dom. Folk gillar fadda nudlar, med utgånget innehåll.

Nej, men 'skämt' åsido.
Så illa är det inte, men musikbloggar i Sverige är överlag inte roligare än en dag i Ankdammen. Femton skivtips på raken, och sedan ett tips om en annan musikblogg som ens kompisar har gjort och ett humorlös och halvhjärtat men helpretentiöst försök att definiera det hårda i elektronisk emo.
Musiksnack utan praktisk tillämpning, och utan vidare diskussion. Boringness.

Man får inte vara pretentiös och ens nämna musik, och man får inte skriva om musik om man är över 28, för då är man antingen pedofil eller övervintrad. Det är inte rock. Alla vet att man dör vid 27 om man är rock nog för att klara av att skriva om musik. And dead men don't write about music.

Och i den BECKsvarta natten kom räddningen!

Så var den här, skivan som jag tänker nöta i botten tills reporna blir för djupa. Eller snarare spela tills ljudkortet och grannarna säger ifrån.

I förrgår, 7/7 2008, dvs dagen innan Becks trettioåttonde födelsedag släpptes Modern Guilt, producerad av ingen mindre än Gnarls Barkleys Danger Mouse. Oh fyfan, här har ni grejer. Köp, det är värt pengarna. Ladda ner ifall ni inte idds gå ut i det fina vädret. Se bara till att ha det här.
Varmt rekommenderas Gamma Ray som man kan tjuvlyssna på här.

1988 släppte Beck Hansen kassetten Banjo Story och har därifrån tagit sig via albumet Odeley (som f.ö. toppade Rolling Stones, NME:s och Mojos lista över årets album 1996) och låtar som Everybody's got to learn sometimes för att med Modern Guilt befästa sin status som musikvärldens bästa, mest ombytliga, genialiska människa. Och för all del, han har dessutom varit med i Futurama och jammat med Bender.
Om inte det övertygar er så är ni härmed inte mina vänner.

Jag hyser dock inga tvivel om att ni kommer att falla för det här, det är helt enkelt lite för bra, så jag har förberett en snygg fanposter ni kan skriva ut och sätta upp. Kanske i taket ovanför sängen i ert flickrum, kanske på toaletten.


Jag spenderade tio minuter av mitt liv bara för den hyllningen så ni förstår att det inte bara finns helt fantastiska besökarpremier på Den Omusikaliska Bloggen, utan även att Modern Guilt är skitbra.

Say it ain't so

Kultursverige höjer återigen temperaturen på oh-no-say-it-ain't-sotermometern. Klicka här för att bli fruktansvärt förvånade.

Veckans playlist, vecka 28

Jag kan inte annat än att gå i min pappas fotspår: varje blogg behöver en följetong.
Jag annonserar härmed början av mitt Veckans Playlist-projekt: en handfull låtar för varje vecka och ifall jag har en bra dag kan man säkert dra till med något tema! Det är ju otroligt!

Veckans Playlist, v. 28

Vecka 28 präglas av en trevlig blandning av nytt och gammalt, lite 70'ish, lite hetspepp, lite indie och lite kukrock - allt för att passa det fina vädret på resande fot, alternativt en något hetsig grillfest.

Judee Sill - The Phantom Cowboy som är mysigt 70-talsfolk.
Death From Above 1979 - You're a Woman, I'm a Machine som är KUK!
Dion and the Belmonts - Love Came to Me som är doo-wop.
The Kinks - Till the End of the Day som är 60-talsrock.
Elvis - A little less Conversation som är kung.
Cuban Cigar Crisis - Silver Goons som är slappindie.
C-mon and Kypski - Evil Needle som blandar allt!
Cherry Poppin' Daddies - Zoot Suit Riot som är swing revival.
Laura Nyro - Sweet Blindness som är 70-ish folkpop.

Så är det med det!

PEYRE! PEYRE!

Jag kan nu inte släppa Natacha Peyre.
Å andra sidan, om hon nu hävdar sig vara 'musiker' eller 'artist' så ser jag det som min plikt att skriva något om henne. Jag vet ju allt om musik. Och hon har allt med musik att göra.

Natacha Peyres blogg är något i hästväg. I ett inlägg som heter "10 saker ni inte visste om mig" är punkt nummer 9, och här klipper jag direkt från sidan, med stavfel och allt:
"9. Jag har dyselexi"

Muahahaha!

Å andra sidan, jag råder er till att läsa kommentarerna till 10 saker-inlägget. Det kanske i själva verket är de alltför många Blondin-Bellorna som läser eländet jag borde hacka på:

Nettan sa...Kul när du skriver såna där saker, som man inte redan har läst i någon tidning :)

Melinda sa...duscha länge är såå skönt :)

beöomda sa...skulle du kunna hälsa dhani i A*Teens från belinda, noah och elisabet i värnamo :)

Johanna sa...skittaskig. skittaskig? är det ett ord? du menar väl skit taskig. kul att du utger dig för att vara språknörd och påpekar andras fel när du själv gör fel. lite ironiskt, tycker jag i alla fall.

Marie sa...Jazz: du vet väl att man itne behöver vara diagnoserad dyslextiker. Det räker med en utredning om att man är dyslextiker?

Det som vaskades upp längsmed Doku Beach

Där Marie Picasso, Idolkvinnan tillika f.d. Big Brother-exhibitionist, lyckades i den mån man kan göra i Idol (dvs bli ihågkommen mer än en månad) kraschlandade Natacha Peyre. Visst var det Paradise Hotel hon var med i? Som smaklöst nog leddes av en höggravid Josefine Crafoord?

Kanske berodde det på att vi kände sympati för stackars Marie när idoljuryn köttade hela hennes person efter första audition. Kanske berodde det på osannolika byst. Eller hennes röst - jag ska inte vara domare här.

Men Natacha? Hur tänkte du? Kvinnfan gör en cover på TNT!
En annan rolig detalj är att de båda värsta coversen* i världen, enligt dessa mycket vetenskapliga studier, i grunden är gjorda av AC/DC.

*covrarna? coversarna? coversen?

Jag går här på en gata uti Oslo...

..som Fred Åkerström sjöng.

Ja, så var man i Oslo - en stad som musikaliskt sett inte kan betraktas som annat än underbart. Gemene man verkar vara helt galna i hiphop, men bortsett från det så pågår det just nu här en sommarfestival där bl.a. Dizzie Rascal, Justice och Sebastien Tellier (är man schlagerbög så är man) har uppträtt, och jag mitt nöt såg naturligtvis inte en enda av dom. Jag gick inte ens dit. Pinsamt.

I övrigt så finns det en överrepresentation av kareokeklubbar och jazzhak- däribland världens bästa ställe som heter Bare Jazz som lägger i Grensen, en liten innegård med snortrevligt fik, skiv- och LP-försäljning av allt som heter jazz på markplan och lite krog framåt kvällningen. Åker ni hit så är det stort sett olagligt att inte gå dit.

I övrigt är Norge dyrt, har störda åldersgränser (det enda stället jag kom in på var en trång gaybar, där de spelade hrm... svensk schlager och ABBA) men trevligt. Man blir dock trött på att lalla runt på Karl Johan (notera den fyndiga musikkopplingen igen). Fem dagar kvar här, så får vi se vad slutomdömet blir!

Akkurat!

...och där hamnade jag i helvetet av elakhet.

Aftonbladet idag:
"Charlotte Perelli har farlig hjärnsjukdom"

Ärligt talat, blev någon förvånad?

Norge-bound

I samband med att jag imorgon försvinner till det stora rika landet i väster - Norge, för att hälsa på min sambo som jobbar där över sommaren, så tyckte jag att det var på sin plats att nämna lite om deras musik.

För det första är den ibland på norska, vilket till en början kan vara lite jobbigt, men om man som gammal stormaktsinvånare istället betraktar norskan som en underlig dialekt av svenskan kan musiken i sig bli riktig svängig.

Till exempel Kaizers Orchestra - gammalt favoritband, tillika delad andraplatsinnehavare på min topp femlista över de bästa konserterna någonsin. Om man inte redan nördat in sig på kaizers så finns det här en hel ocean av smågrejer att ha koll på. Baktaktig gypsyompa blandat med rock.

Eller för all del kukrockiga Skambankt, vars iofs enda två bra låtar är Desertør och Ma Sa Nei. Roliga hursom.

Fel låt vann!
Ni som känner mig vet också att jag är vidrigt nördig inom Eurovision Song Contestsammanhang, så därför är det väl ingen överaskning att mitt största hopp i Norge dock ligger här:

Don't be negative, just be positive!

Det blir ju inte bättre än det här, både gällande videon, arret och texten.

Filmmusik

Det finns, enligt initierade källor som för en gångs skull inte är min syster, två sorters filmmusik. Det finns den musik som inte alls märks i filmen, men som alltid finns där och förstärker känslan och handlingen i filmen. Sedan finns det filmmusik som, med fina ord, konstnärligt uttryck som tar lika stor del i filmen som t.ex. skådespeleriet eller ljussättning. I den senare kategorin använder man dessutom vanliga låtar, till skillnad från i den första som i regel är instrumental. Nog om det.

Jag såg för några veckor sedan Atonement (2007), och för flera månader sedan A Scanner Darkly (2006) - två i sig helt briljanta filmer (och som av en händelse bygger de båda på romaner). Man får på sina sätt betrakta dom som representanter för de två kategorier av filmmusik som anses som vedertagna; Atonement för den snyggt diskret mood setern medan A Scanner Darkly smyger in diverse låtar som en aktiv del i filmen.

Dario Marianellis, som även gjort musiken i V for Vendetta, Bröderna Grimm och Stolthet och Fördom, film score i Atonement, ifall ni inte har sett den, består till stor del av rytmer byggda på tangentljudet från en skrivmaskin. Helt jävla oslagbart.
I Scanner Darkly pundar James Freck (spelad av Rory Cochrane) ner sig på Substance D till tonerna av Radioheads Thom Yorke. Helt jävla oslagbart.

Men här kommer min poäng:
Trots att de båda filmerna är klockrena representanter för de båda kategorierna, och för den delen för filmmusik idag, så börjar dessa kategorier helt att smälta ihop. På många sätt blir tangentsmattret i Atonement mer påtagligt och musikaliskt och uppmärksammat än Black Swan i bakgrunden till A Scanner Darkly.
Kanske finns musik som i låtar omkring oss hela tiden, i affärer, på gatan, i bilen, hemma, så att vi idag till slut har slutat att uppmärksamma låtar men häpnar över det enkla, avskalade instrumentala. Kanske är det så enkelt att vi är så vana vid låtar i filmerna, då denna kategori under de åtminstone senaste tio åren varit den mest utbredda i kommersiell film, att vi helt enkelt bara uppmärksammar ett ovant filmklimat. Hur det än är så är det helt jävla oslagbart.