måndag 30 juni 2008

Beach Boys goes Nazi!

För att fortsätta på den för några år sedan i Amerika rasande debatten om dolda budskap i hårdrock och annan farlig musik:

Enligt initierade källor, dvs min lillasyster, kan man om man lyssnar noga på Beach Boys I Get Around höra att de minsann sjunger:"Nigger run run run, run nigger run!" istället för "Get around -round -round, I get around".

Så nu vet ni det! Det är inte bara satanistmusik som sysslar med subliminal messages.

Kvinnokampsmusik då och nu

Och nej, det är inte lika proggigt som det låter.

1966 (rätta mig om jag har fel) släppte töntskifflarna Tages den helt obegripligt klockrena feministdängan Leaving Here, en låt som efter vad jag kan utröna i grund och botten gjordes av The Who, alternativt Pearl Jam (upplys mig). På en tafflig svengelska sjunger dom om att alla kvinnor kommer att försvinna ifrån staden och lämna dom ifall de fortsätter att bli dåligt behandlade. Charmigt sjunget ifrån en ung desperat mans perspektiv - en man som bara vill väl. Man hör det i hans röst, man ser det i hundvalpsögonen. Man vet att Stieg Larsson inte skulle skriva en bok om honom. Det är en gullig vädjan till den bättre naturen, med ett fördolt hot om att de dumma männen aldrig mer kommer att få ligga.

Jag citerar:
"The love of a women is a wonderful thing (oh yeah),
Yeah, the way you treat 'em is a crying shame (oh yeah),
I tell you, fella, yeah, it won't be long (oh yeah),
Yeah, before these women they all have gone (oh yeah)."

Fyrtio år går. 2006 släpper "rockaren" Pink det stora stavfelet - plutmunsfeministsingeln " U + UR Hand ", som på ett klockrent sätt beskriver var vi står idag. Mitt ibland våldtäktsdomar med olagliga kommentarer om offrets kortkorta kjolar så gör hon en låt, lättklädd, som handlar om att männen får runka istället. Det låter som att jag tycker att detta är något dåligt, men här vägrar jag vara moralpolis. Pink lyckas göra en låt, vars text till 40% består av "uh-oh", men som fångar hela 2000-talets plutmunsfeminism i ett nötskal.

Jag citerar:
"Uh uh uh uh uh uh uh oh
Break break
Break it down "
(Syftar man här på patriarkatet? Vem vet.)

Denna jämförelse tjänar naturligtvis inte till något högre syfte, men det är roligt att se vad 40 år kan göra. Helt oslagbara okument över tidsandan! Från hundvalpar och gentlemannatoner till en promiskuitet med integritet. Jag kan inte låta bli att tycka att båda sidor på saken är lika charmiga, bortsett från den musik som utgör soundtracket. Där måste vi alla nog rösta på Tages.


Post Scriptum:
Carl var snäll nog att läxa upp mig och ge mig sanningen på ett silverfat:
"Jag är tveksamt till att pearl jam i grunden gjorde en tages låt med tanke på att de bildades 24 år senare.

Om jag inte visste bättre skulle jag också säga the who men faktum är att både pearl jam och the who gör en cover på låten som är en motown låt av eddie holland från 1963"

Känn er upplysta!

söndag 29 juni 2008

Den Farliga Nedladdningen

Sedan nedladdningshysterin slog till för några ganska få år sedan har jag äntligen börjat få lida sviterna av eländet. När jag var barn (för flera hundra år sedan) minns jag den nästan maniska sida som tog över inom mig när jag nyss hade köpt ett album. Hur jag lyssnade på Popsies album (kom igen, ni lyssnade också på dom) om och om igen tills låtordningen och texterna satt inpräntade ryggraden som braille. Det var en hel ritual kring musiken, och man var inget annat än tvungen att älska varje spår. Samma känsla kan jag få om jag har den faktiska skivan i skivspelaren, och pillar på foldern som, om man har tur, har ett texthäfte. Nu var detta naturligtvis flera år sedan.
Sedan drog nedladdningsålderns spöke över Europa - vi var nog alla ganska snara att hänga på. Programmen hette fortfarande Napster och Kazaa, Hej Monika drev oss till vanvett på radion och Anna Lindh var död.
Samlarmanin drabbade oss. Jag var en av dom som skrivit långa listor över alla skivor jag ska ha innan jag dör, alla filmer i det enorma bibliotek jag än dag skulle tjänat ihop feta dollars nog att ha och så vidare. Och nu öppnades portarna! Hallelujah!
Som en ganska flitig nedladdare märkte man snabbt att det ju inte fanns någon idé med att ta ner ett album av en artist; man tog hem hela diskografin. Och på omvägar via scrobblers som last.fm började man ta ner alla liknande artister som man kanske skulle kunna tänkas gilla. Och på den vägen är det.

Här har vi då problemet:
När jag väl har en musikmapp av försvarliga mått på datorn så har jag helt slutat gilla musik. Jag har inte de ringaste avsikter att lyssna igenom album för album för att hitta de låtar som jag verkligen gillar. Jag gillar knappt ens låtar, jag tar all musik på random istället. De band jag tidigare har svurmat för är plötsligt bakgrundsmusik. Detta är naturligtvis inte underligt, vem vid sina sunda vätskor får för sig att noggrannt och eftertänksamt lyssna igenom 20 GB musik? Och det är inte ens mycket jämfört med andra. Och för den delen, ta sig tiden till det i all efter-studenten-Ågren som man dragit på sig.

Jag inser vilken snorunge jag är som ens gnäller, men jag börjar känna den nostalgi gentemot CD-skivor, som min pappa har för LP.

Hursomhaver. Utvecklingen går framåt (eller, om tendenser som FRA-lagen följs upp, bakåt), och ett visst sentimentalt svinn får man räkna med. En dag kommer jag gråta över mp3:ns frånfälle. Tills dess kommer jag säkerligen att ladda ner de spontana hajpar jag får, och mer och mer göra hissmusik av finkulturen.


In case you haven't heard...

Om ni inte tidigare varit inne där så får ni inte missa punkcabaretduon Dresden Dolls. Om inte för musiken, så definitivt för att de har den absolut snyggaste bandhemsidan i kanske hela världen.