Nej nu är jag trött på det här. Blogg Schmog.
Jag har lyssnat mycket på Moto Boy och Motown, så var det sagt. Motofetish.
Alltså egentlgien vill jag bara vara odrägligt rik, och så inte så mycket mer. Odrägligt rik, och odräglig, och ligga hemma och läsa BON dagarna i ända.
Jag var på spa i helgen. Det var skönt. Det finns bilder på facebook.
lördag 9 maj 2009
söndag 3 maj 2009
söndag 5 april 2009
My little brother!
Dagen till ära vill jag bara poängtera en riktigt sjysst text om musik, något jag egentligen inte gillar att göra(jaja), men när folk säger saker som är bättre än man själv skulle säga dom, när detta nu händer någon gång per decennie, så ska det uppmärksammas. Den heter My Little Brother, är gjord av Art Brut och finnas att höra här på spotify och här på youtube.
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
There's a noise in his head, and he's out of control
And yes it frustrates
Let's let him make his own mistakes
See him on the dance floor go now
Boy those moves I just don't know how
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
He's only 22 and he's out of control
How's he living?
With all of that unforgiving
See him on the dance floor go now
Boy those moves I just don't know how
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
He's only 22 and he's out of control
He no longer listens to A-sides
He made me a tape of bootlegs and B-sides
And every song on that tape, every single song says
I want our parents to worry about us
All we ever want is our parents to worry about us
It's what anybody really wants
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
Stay off the Crack!
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
There's a noise in his head, and he's out of control
And yes it frustrates
Let's let him make his own mistakes
See him on the dance floor go now
Boy those moves I just don't know how
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
He's only 22 and he's out of control
How's he living?
With all of that unforgiving
See him on the dance floor go now
Boy those moves I just don't know how
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
He's only 22 and he's out of control
He no longer listens to A-sides
He made me a tape of bootlegs and B-sides
And every song on that tape, every single song says
I want our parents to worry about us
All we ever want is our parents to worry about us
It's what anybody really wants
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
My little brother just discovered Rock & Roll
Stay off the Crack!
Små negrer i sanden
...eller sunday bloody sunday. Eller ja, helt enkelt, jävla söndagshelvete.
Förut idag, innan jag blev sur, så tänkte jag mycket på att bli sur. Eller egentligen har jag varit ganska sur hela dagen. Men innan dess tänkte jag på det här med att vakna på fel sida och hur man faktiskt kan låta det paja en hel dag som egentligen, ärligt talat, inte var så pissig som man visste att den skulle bli.
Man är ju bara jävligt jävlig. Man vill inte inte vara sur. Jag har aldrig fattat riktigt varför, men jag tänkte förut, alltså innan jag blev sur, att det kanske var någon regression till barndomen, sparka i golvet och puta med läppen med armarna i kors tills allt blev bra. Sedan blev jag sur, och sedan var jag sur resten av dagen. Dumma mig.
Det har varit så sjukt fint väder på sistone, så jag borde inte vara så sur. Och jag har börjat lyssna på massa bra musik igen. Ane Brun som jag helt glömt av, och Jenny Wilsons Hardships som släpptes för någon månad sedan. Sons and Daughters, Art Brut och sjysst country. Igår satt jag på gården och rökte (jag har börjat röka igen, det är kanske därför jag är sur?) och läste en bra bok. I linne och shorts. Och svettades. SVETTADES. Ring SMHI, there's something queer in the air!
Appropå queer, jag var hemma hos min faster och lade upp parisplaner, och då kom jag på världens bästa ord för en homosexuell möhippa/svensexa; böghippa. Det har en sjysst klang faktiskt.
Förut idag, innan jag blev sur, så tänkte jag mycket på att bli sur. Eller egentligen har jag varit ganska sur hela dagen. Men innan dess tänkte jag på det här med att vakna på fel sida och hur man faktiskt kan låta det paja en hel dag som egentligen, ärligt talat, inte var så pissig som man visste att den skulle bli.
Man är ju bara jävligt jävlig. Man vill inte inte vara sur. Jag har aldrig fattat riktigt varför, men jag tänkte förut, alltså innan jag blev sur, att det kanske var någon regression till barndomen, sparka i golvet och puta med läppen med armarna i kors tills allt blev bra. Sedan blev jag sur, och sedan var jag sur resten av dagen. Dumma mig.
Det har varit så sjukt fint väder på sistone, så jag borde inte vara så sur. Och jag har börjat lyssna på massa bra musik igen. Ane Brun som jag helt glömt av, och Jenny Wilsons Hardships som släpptes för någon månad sedan. Sons and Daughters, Art Brut och sjysst country. Igår satt jag på gården och rökte (jag har börjat röka igen, det är kanske därför jag är sur?) och läste en bra bok. I linne och shorts. Och svettades. SVETTADES. Ring SMHI, there's something queer in the air!
Appropå queer, jag var hemma hos min faster och lade upp parisplaner, och då kom jag på världens bästa ord för en homosexuell möhippa/svensexa; böghippa. Det har en sjysst klang faktiskt.
lördag 4 april 2009
Hurry hurry!
Om tio minuter på 2an! Då börjar Veckans Konsert, denna gång med Avishai Cohen och Bohuslän Big Band, och gud nåde dig om du missar en av världens grymmaste jazz basister. Det kan komma bra saker även ur Israel!
onsdag 1 april 2009
Nej, jag knarkar inte - sluta kalla mig pundare!
Idag träder IPRED-lagen i kraft. Johan Hakelius kallar fildelare för Joltcola-pundare på aftonbladet. Jag tog faktiskt ganska illa upp. Jag har tidigare laddat ner, och bara för att jag dricker väldigt mycket Jolt så säger väl inte det så mycket om min personlighet. Jag förstår överhuvudtaget inte den hatkultur emot Jolt som finns på alla samhällsplan, inom varje kompisgäng - öppet eller dolt. Vad är problemet?
Wet Planet började tillverka Jolt -85, ett år som fött många bra saker och företeelser: Israel beslutade sig för att i etapper ta hem trupper ifrån Libanon, rymdfärjan Discovery tar sig likt en högaktningsfullt rest flagga ut i rymden, riksdagen beslutar att avveckla kärnkraften till 2010... Det där är väl bra grejer?
Vi är ganska många som inte tycker om kaffe, men behöver vårt koffein. 200 mg per liter av rent jävla svart guld. Och allt man får tillbaka är förolämpningar. Gamer. CS-tönt. N00b. Bara på grund av märket på den cola vi har valt att dricka. Men jag kan förstå er på ett sätt - Jolt är inte bara en otroligt god och uppiggande läsk. Det är en livsstil.
Undertecknat "Trött på att bli kallad pundare-20"
Wet Planet började tillverka Jolt -85, ett år som fött många bra saker och företeelser: Israel beslutade sig för att i etapper ta hem trupper ifrån Libanon, rymdfärjan Discovery tar sig likt en högaktningsfullt rest flagga ut i rymden, riksdagen beslutar att avveckla kärnkraften till 2010... Det där är väl bra grejer?
Vi är ganska många som inte tycker om kaffe, men behöver vårt koffein. 200 mg per liter av rent jävla svart guld. Och allt man får tillbaka är förolämpningar. Gamer. CS-tönt. N00b. Bara på grund av märket på den cola vi har valt att dricka. Men jag kan förstå er på ett sätt - Jolt är inte bara en otroligt god och uppiggande läsk. Det är en livsstil.
Undertecknat "Trött på att bli kallad pundare-20"
måndag 23 mars 2009
Väderrelaterad ilska
I helgen var det nästan tio grader plus, friska vindar över slätten och picknick i Vadstena. Och igår snöade det. Det här är inte okej.
Fanny var förbi och tipsade om musik i vinruset i lördagskväll. Så nu lyssnar jag på Bon Ivers Skinny Love och försöker övertala mig själv att det inte alls kommer att vara jobbigt och deprimerande att arbeta ikväll. Glaset känns halvtomt. Jag behöver vår nu. Jag behöver öl i trädgårn och en vilja att börja röka igen för att det är färggrant. Bajs.
Fanny var förbi och tipsade om musik i vinruset i lördagskväll. Så nu lyssnar jag på Bon Ivers Skinny Love och försöker övertala mig själv att det inte alls kommer att vara jobbigt och deprimerande att arbeta ikväll. Glaset känns halvtomt. Jag behöver vår nu. Jag behöver öl i trädgårn och en vilja att börja röka igen för att det är färggrant. Bajs.
måndag 16 mars 2009
onsdag 11 mars 2009
Kulturfittskymning
The Hills.
"Hur älskar en feminist? - Isabella Varricchio om Marguerite Duras, feminismen och kärleken".
Il Principe är "inne", men bara om det gäller den nya tidens managementlitteratur (vilket faktiskt är ett ord, enligt aftonbladet schmaftonbladet).
Böcker är bara intressanta genom ett raster av läppglans och hårsprejad lugg. Så jävla tråkigt. Bio är bara roligt för att man får skratta ( hänvisning The International Butter Club, Bröllopsduellen). The Hills är som wrestling, skriver Aftonbladet, alla vet att det är fejk men det blir roligare om åskådarna hjälper till att bevara illusionen.
Det är en riktigt bra beskrivning av det hela egentligen. Det är vårt fel att allt bra går åt skogen, eller det går inte åt skogen, det bara ersätts av sjukt mycket fittigare saker. För att fortsätta på The Hills, jag diggade Expidition Robinson och dokubebisarna som föddes när jag var ett vårtsvinsbarn men surreality-TV á la Simple Life eller The Hills ger mig the metaforiska creeps.
Program som dom säger att vi ger tillbaka vartenda öre som lagts ut på produktion plus månghundraprocentig ränta. Det faktum att jag blir irriterad ger dom säkert pengar i skrivande stund, det lär finnas klausuler om sådant. Dagens s.k. kultur bygger på hatkärlek. Den bygger på ett sönderfall, eller om man så vill en kulturfittskymning, av vad jag inbillar mig är "riktig kultur" och resulterar i ett jävla mähä.
Brasch, säger jag och hytter näven.
Som en parentes:
Det finns många sorters skymningar.
Borgerlig skymning råder då solen ligger mellan 0° och —6° i förhållande till horisonten. Detta avspeglar ungefär gränsen där det går att läsa en normal text utan extra belysning.
Nautisk skymning råder då solen ligger mellan —6° och —12° i förhållande till horisonten. Detta anger den ungefärliga gräns då det är möjligt att på havet urskilja horisonten vid användande av sextant.
Astronomisk skymning råder då solen ligger mellan —12° och —18° i förhållande till horisonten. Detta anger den ungefärliga gräns då ingen del av den synliga atmosfären från platsen i fråga längre är belyst av solen.
Amatörastronomisk skymning är ett informellt begrepp och gränsen för den går ungefär då solen ligger —15° i förhållande till horisonten. Då är himlen ännu inte helt mörk, men tillräckligt mörk för alla utom de allra mest krävande himmelsobservationerna.
Vilken av dessa som används när man avgör ifall det råder kulturfittskymning eller ej nämns inte på wikivetalltia, men jag gissar på Amatörastronomisk, eller Borgerlig.
"Hur älskar en feminist? - Isabella Varricchio om Marguerite Duras, feminismen och kärleken".
Il Principe är "inne", men bara om det gäller den nya tidens managementlitteratur (vilket faktiskt är ett ord, enligt aftonbladet schmaftonbladet).
Böcker är bara intressanta genom ett raster av läppglans och hårsprejad lugg. Så jävla tråkigt. Bio är bara roligt för att man får skratta ( hänvisning The International Butter Club, Bröllopsduellen). The Hills är som wrestling, skriver Aftonbladet, alla vet att det är fejk men det blir roligare om åskådarna hjälper till att bevara illusionen.
Det är en riktigt bra beskrivning av det hela egentligen. Det är vårt fel att allt bra går åt skogen, eller det går inte åt skogen, det bara ersätts av sjukt mycket fittigare saker. För att fortsätta på The Hills, jag diggade Expidition Robinson och dokubebisarna som föddes när jag var ett vårtsvinsbarn men surreality-TV á la Simple Life eller The Hills ger mig the metaforiska creeps.
Program som dom säger att vi ger tillbaka vartenda öre som lagts ut på produktion plus månghundraprocentig ränta. Det faktum att jag blir irriterad ger dom säkert pengar i skrivande stund, det lär finnas klausuler om sådant. Dagens s.k. kultur bygger på hatkärlek. Den bygger på ett sönderfall, eller om man så vill en kulturfittskymning, av vad jag inbillar mig är "riktig kultur" och resulterar i ett jävla mähä.
Brasch, säger jag och hytter näven.
Som en parentes:
Det finns många sorters skymningar.
Borgerlig skymning råder då solen ligger mellan 0° och —6° i förhållande till horisonten. Detta avspeglar ungefär gränsen där det går att läsa en normal text utan extra belysning.
Nautisk skymning råder då solen ligger mellan —6° och —12° i förhållande till horisonten. Detta anger den ungefärliga gräns då det är möjligt att på havet urskilja horisonten vid användande av sextant.
Astronomisk skymning råder då solen ligger mellan —12° och —18° i förhållande till horisonten. Detta anger den ungefärliga gräns då ingen del av den synliga atmosfären från platsen i fråga längre är belyst av solen.
Amatörastronomisk skymning är ett informellt begrepp och gränsen för den går ungefär då solen ligger —15° i förhållande till horisonten. Då är himlen ännu inte helt mörk, men tillräckligt mörk för alla utom de allra mest krävande himmelsobservationerna.
Vilken av dessa som används när man avgör ifall det råder kulturfittskymning eller ej nämns inte på wikivetalltia, men jag gissar på Amatörastronomisk, eller Borgerlig.
lördag 7 mars 2009
Duell efter duell efter duell...
...men till slut så fanns det ett startfält till Melodifestivalen (den "riktiga"). Och satan i gatan, Caroline af Ugglas kom med! Amy Diamond kunde hoppa runt bäst hon ville på sina gymnasiala ben, och Star Pilots kunde backflippa i oktaver ej hörbara för det mänskliga örat - men icke! Och Scotts var de enda som trodde på oss.
Så det blev ju en viss blandning som brukligt är i dessa sammanhang - lite låtsaspudelrock, lite popjazz, lite ballad, lite untzopera och turkrumpsväng. Jag har övat upp tummusklerna rejält, och dom ska hållas för Carolina af Ugglas och Emilia. Fast, vi kommer aldirg mer att vinna skiten. Det tåls att upprepas. Inte efter The Ark.
Så det blev ju en viss blandning som brukligt är i dessa sammanhang - lite låtsaspudelrock, lite popjazz, lite ballad, lite untzopera och turkrumpsväng. Jag har övat upp tummusklerna rejält, och dom ska hållas för Carolina af Ugglas och Emilia. Fast, vi kommer aldirg mer att vinna skiten. Det tåls att upprepas. Inte efter The Ark.
lördag 28 februari 2009
Pappersväggar
Jag låtsades inte om min förkylning och kämpade mig igår ut i den heliga institution som vi svenskar samlas kring, likt en litterär nattvard knäfaller vi blundar, öppnar munnen och sväljer inbundet, pocket - och allt till ett helt rimligt pris och syndernas förlåtelse. För nu har bokrean kommit till staden.
Jag hittade lite blandat, bland annat Hej! Mitt namn var Elton Persson av Yeahyeah Wowwow, Karin Alvtegens Skugga som är riktigt bra men har världens mest pinsamma omslag som alla hennes böcker. Sedan hittade jag såklart Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist.
Jag älskade Låt den rätte komma in när jag läste den första gången i sextonårsåldern. Sedan hittade jag Hanteringen av Odöda till kilopris för något år sedan, och tyckte att den var ännu bättre. Pappersväggar är tio kortare berättelser och noveller, och den sista, Pappersväggar, är en fristående avslutning av Hanteringen av Odöda.
Jag har aldrig varit förtjust i skräck eller vampyrer eller varulvar eller zombies, snarare tvärtom, men jag gillar verkligen Pappersväggar. Jag gillar karaktärerna, jag gillar hans verklighet, jag gillar hans monster, jag gillar hans handling. Ironiskt nog innehåller inte min favoritnovell Majken ens ett monster. Det jag kanske gillar bäst med Pappersväggar är att det inte är skräck, egentligen, de är inte läskiga och knappt ens obehagliga. De påminner om en annan bok som jag glömt vad den heter där allting på något sätt är skevt i detaljerna, men det har egentligen inget att göra med berättelsen. Det blir en snygg fond.
Sedan är John Ajvide Lindqvists musikreferenser snygga, hans Morrisseypepp skiner igenom. Låt den rätte komma in kommer från Let the right one slip in, Majken grundas på Shoplifters of the world unite, en låt som också citeras i en annan novell.
Jag har inte sett Låt den rätte komma in-filmen än, för jag blir alltid nervös för sånt där när jag gillar en bok - som med Guldkompassen som jag fortfarande inte har förlåtit Hollywood för. Och de ska filmatisera Hanteringen av Odöda nu också.
Hursomhelst, lägg sjutti pixpå bokreans bästa köp. Det är som en sagobok för vuxna.
Jag hittade lite blandat, bland annat Hej! Mitt namn var Elton Persson av Yeahyeah Wowwow, Karin Alvtegens Skugga som är riktigt bra men har världens mest pinsamma omslag som alla hennes böcker. Sedan hittade jag såklart Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist.
Jag älskade Låt den rätte komma in när jag läste den första gången i sextonårsåldern. Sedan hittade jag Hanteringen av Odöda till kilopris för något år sedan, och tyckte att den var ännu bättre. Pappersväggar är tio kortare berättelser och noveller, och den sista, Pappersväggar, är en fristående avslutning av Hanteringen av Odöda.
Jag har aldrig varit förtjust i skräck eller vampyrer eller varulvar eller zombies, snarare tvärtom, men jag gillar verkligen Pappersväggar. Jag gillar karaktärerna, jag gillar hans verklighet, jag gillar hans monster, jag gillar hans handling. Ironiskt nog innehåller inte min favoritnovell Majken ens ett monster. Det jag kanske gillar bäst med Pappersväggar är att det inte är skräck, egentligen, de är inte läskiga och knappt ens obehagliga. De påminner om en annan bok som jag glömt vad den heter där allting på något sätt är skevt i detaljerna, men det har egentligen inget att göra med berättelsen. Det blir en snygg fond.
Sedan är John Ajvide Lindqvists musikreferenser snygga, hans Morrisseypepp skiner igenom. Låt den rätte komma in kommer från Let the right one slip in, Majken grundas på Shoplifters of the world unite, en låt som också citeras i en annan novell.
Jag har inte sett Låt den rätte komma in-filmen än, för jag blir alltid nervös för sånt där när jag gillar en bok - som med Guldkompassen som jag fortfarande inte har förlåtit Hollywood för. Och de ska filmatisera Hanteringen av Odöda nu också.
Hursomhelst, lägg sjutti pixpå bokreans bästa köp. Det är som en sagobok för vuxna.
torsdag 26 februari 2009
Punkt av äckel
Nu har jag legat och möglat i soffan en vecka med hosta, feber och annat ogräs. Liggsåret frodas, disken växer, sambon passar upp (tack och lov). Men nu börjar kroppen vinna kriget mot kyla och bakterier och mörker! Jag drog precis bort gardinen och såg att snöhögarna har smält, frusit igen under natten, och nu är sakta försvinnande ispölar som är jobbiga att trampa i.
Igår såg jag en snödroppe!
Jag vaknade av att posten kom. Vi har en optimistisk brevbärare som hellre än att plinga på om breven är stora eller otympliga, eller lämna dom bredvid dörren, viker dom dubbla och mosar och mosar tills de går in, halvtrasiga. Eller åtminstone kantstötta. I födelsedagspresent fick jag en prenumeration av Bon av min ömma moder, skaparen av genier och underbar mat, och att vakna till ett gnissel gnissel vicka vicka gnissel knak BANG för att krypa till hallen likt en slö salkow (om någon minns det geniala programmet Gladpack) och inspektera skadorna. Dumjävlabredvbäraren har inte bara lyckats slita upp SKYDDSplasten som ska SKYDDA mot ovarsham hantering, utan också göra massa rivsår på tidningen. Gnäll och grin. Vika en 200 sidor tjock tidning på grund av lathet. Idiot. Jag lever kvar i illusionen om att brevbärare är gladlynta jeppar som gillar sitt arbete och människor, och till och med hundar. Människor med ett stort socialt ansvar och en avundsvärd stolthet i sina arbetsuppgifter. Svensson Svensson. Karl Bertil Jonssons julafton. Min kompis pappa.
Jag hoppas att han trampar i en ispöl.
Min syster i Paris ger mig musiktips trots att jag är lite grinig. Hon sågar Zooey Deschanels röst och jag blir sur. Och jag säger att Jeff Mills The Bells suger, och då blir hon sur. Fast sedan skickade hon Lows jättebra låt Point of Disgust och jag förlåter henne allt. Den får agera soundtrack till en halvdassig morgon ensam hemma med en vitgrå himmel över Stångån. Febern har lagt sig.
Igår såg jag en snödroppe!
Jag vaknade av att posten kom. Vi har en optimistisk brevbärare som hellre än att plinga på om breven är stora eller otympliga, eller lämna dom bredvid dörren, viker dom dubbla och mosar och mosar tills de går in, halvtrasiga. Eller åtminstone kantstötta. I födelsedagspresent fick jag en prenumeration av Bon av min ömma moder, skaparen av genier och underbar mat, och att vakna till ett gnissel gnissel vicka vicka gnissel knak BANG för att krypa till hallen likt en slö salkow (om någon minns det geniala programmet Gladpack) och inspektera skadorna. Dumjävlabredvbäraren har inte bara lyckats slita upp SKYDDSplasten som ska SKYDDA mot ovarsham hantering, utan också göra massa rivsår på tidningen. Gnäll och grin. Vika en 200 sidor tjock tidning på grund av lathet. Idiot. Jag lever kvar i illusionen om att brevbärare är gladlynta jeppar som gillar sitt arbete och människor, och till och med hundar. Människor med ett stort socialt ansvar och en avundsvärd stolthet i sina arbetsuppgifter. Svensson Svensson. Karl Bertil Jonssons julafton. Min kompis pappa.
Jag hoppas att han trampar i en ispöl.
Min syster i Paris ger mig musiktips trots att jag är lite grinig. Hon sågar Zooey Deschanels röst och jag blir sur. Och jag säger att Jeff Mills The Bells suger, och då blir hon sur. Fast sedan skickade hon Lows jättebra låt Point of Disgust och jag förlåter henne allt. Den får agera soundtrack till en halvdassig morgon ensam hemma med en vitgrå himmel över Stångån. Febern har lagt sig.
onsdag 25 februari 2009
Tröstarna av de ensamma
Nu inser jag att jag är 50 veckor för sen, men jag har verkligen ingen koll alls på när saker släpps eller vad som händer. Jag bor i en bubbla på andra sidan Stångån, och så är det med det.
Hursomhelst, jag har gillat The White Stripes länge, men Raconteurs tar fan priset. Nu släppte dom som sagt Consolers of the Lonely redan 25e Mars 2008, men köp, ladda ner eller vad som ehslt ifall ni har gått lika oblivious som en annan.
Det jag egentligen tänkta säga var att jag verkligen älskar Spotify helt sinnessjukt mycket. Inte för användarvänlighet eller gratis-är-gott, utan för att man hittar massa sjyssta versioner som man annars missar. I The Raconteurs fall finns det t.ex. en jätteskön aukustisk version på Steady as She goes, från samma singel, med toksköna taktbyten och skakiga röstvibraton. Och det finns bluegrassversion av Top Yourself på Old Enough-singeln som släpptes samtidigt som Consolers of the Lonely. Nej usch. Jag känner mig bortskämd med Spotify, jag känner mig efter men bortskämd med Raconteurs. Och nu snubblade jag över Broken Boy Soldier (KCRW Session). GAH!
Appropå något helt annat, jag läste någonstans att de i Australien kallas för The Saboteurs, då det redan fanns ett band som hette the Raconteurs. Sedan försökte Raconteurs köpa deras namn, men det gick de inte med på. Ordet sabotör i sin tur kommer från franskans ord för träsko. Så är det med det.
Hursomhelst, jag har gillat The White Stripes länge, men Raconteurs tar fan priset. Nu släppte dom som sagt Consolers of the Lonely redan 25e Mars 2008, men köp, ladda ner eller vad som ehslt ifall ni har gått lika oblivious som en annan.
Det jag egentligen tänkta säga var att jag verkligen älskar Spotify helt sinnessjukt mycket. Inte för användarvänlighet eller gratis-är-gott, utan för att man hittar massa sjyssta versioner som man annars missar. I The Raconteurs fall finns det t.ex. en jätteskön aukustisk version på Steady as She goes, från samma singel, med toksköna taktbyten och skakiga röstvibraton. Och det finns bluegrassversion av Top Yourself på Old Enough-singeln som släpptes samtidigt som Consolers of the Lonely. Nej usch. Jag känner mig bortskämd med Spotify, jag känner mig efter men bortskämd med Raconteurs. Och nu snubblade jag över Broken Boy Soldier (KCRW Session). GAH!
Appropå något helt annat, jag läste någonstans att de i Australien kallas för The Saboteurs, då det redan fanns ett band som hette the Raconteurs. Sedan försökte Raconteurs köpa deras namn, men det gick de inte med på. Ordet sabotör i sin tur kommer från franskans ord för träsko. Så är det med det.
"My latest album cover"
1 - Gå till http://en.wikipedia.org/wiki/Special:Random
Den första slumpade Wikiartikeln du får upp är namnet på ditt band.
2 - Gå till http://www.quotationspage.com/random.php3
De sista 4 eller 5 orden i citatet längst ner på sidan är titeln på ditt album.
3 - Gå till http://www.flickr.com/explore/interesting/7days
Den tredje bilden, vad den nu än må vara, är ditt skivsomslag.
4 - Klipp och klistra i Photoshop/Paint/dylikt.
5 - Lägg upp någonstans, tillsammans med den här texten, och skicka/länka till 25 vänner du vill ska göra likadant.
Kanske det mest osexiga bandnamnet någonsin, i kombination med det sexigaste albumnamnet någonsin.
Den första slumpade Wikiartikeln du får upp är namnet på ditt band.
2 - Gå till http://www.quotationspage.
De sista 4 eller 5 orden i citatet längst ner på sidan är titeln på ditt album.
3 - Gå till http://www.flickr.com/expl
Den tredje bilden, vad den nu än må vara, är ditt skivsomslag.
4 - Klipp och klistra i Photoshop/Paint/dylikt.
5 - Lägg upp någonstans, tillsammans med den här texten, och skicka/länka till 25 vänner du vill ska göra likadant.
Kanske det mest osexiga bandnamnet någonsin, i kombination med det sexigaste albumnamnet någonsin.
Jag är IPRED - den ointelligenta värktabletten.
Jag sitter här, sjuk och jävlig, och följer riksdagsdebatten på SVT24 och det är inte vilken debatt som helst. För det krävs ändå ett visst intresse för att få mig att orka med SVT 24 särskilt länge, vilekt i sig kanske är rätt trist, men ja, Vänner lockar faktiskt mer. Till saken, debatten gällde IPRED-lagen. Ja hujedamig...
I stort så är jag "för nedladdning", om man nu kan vara det. Eller snarare, jag är emot den tandlösa, pengaslukande, onödiga FRA-lagen och jag tycker att IPRED-lagen är ett waste of skin i svensk s.k. demokrati och rättssäkerhet.
Nu på äldre dagar (med andra ord, jag fyllde 20 i helgen) så har jag väl blivit mindre obstinat och idealbunden i den här debatten. Jag drar mig tillochmed lite åt det kulturelitistiska hållet, och fan, det förstår ju vem som helst att den som skapar något som folk vill nyttja/köpa ska få något för mödan. Jag tycker att det är hur bra som heslt att man ska kunna vara musiker eller låtskrivare tilll yrket utan att leva på nudelsoppa och stekt gröt.
Men snälla herregud och satan i gatan. Nu fick jag nog och stängde av TV:n, för debatten känns ingrodd, och präglas av övertydliga subtexter och politiska böjelser.
Så jag och min pojkvän har suttit och utvecklat lite egna idéer på saker som skulle fungera bättre. Eller kanske inte bättre, men rätt sjyssta alternativ. Men dom orkar jag inte radda upp (men de är sjyssta). Dessutom är det roligare att berätta om de idéer vi fick till att jävlas med idiotlagarna.
1. Om alla öppnar sina nätverk blir det genast lite jävligare för dom att bevisa att man gjort något dumt, och man kan skylla på andra, som i sin tur kan skylla vidare i en vacker cirkel av frånstött skuld. Sedan skriver man BOMB och SOVJET och ALLAH och ANTHRAX i alla mail man skickar.
2. (Och detta är faktiskt ett allvarligt förslag och mindre av ett dumt förslag) Alla skaffar Spotify och laddar bara ned den musik som skivbolagen varit tjuriga nog att dra bort. Fast det finaste vore ifall staten skapade något liknande som alla kunde lägga en liten skattepeng på, som gick till upphovsmännen direkt, så skippade man de onödiga kringkostnaderna.
... and who deserves the credit, and who deserves the blame? Nicolai Ivanovitj Lobachevsky is his name!
I stort så är jag "för nedladdning", om man nu kan vara det. Eller snarare, jag är emot den tandlösa, pengaslukande, onödiga FRA-lagen och jag tycker att IPRED-lagen är ett waste of skin i svensk s.k. demokrati och rättssäkerhet.
Nu på äldre dagar (med andra ord, jag fyllde 20 i helgen) så har jag väl blivit mindre obstinat och idealbunden i den här debatten. Jag drar mig tillochmed lite åt det kulturelitistiska hållet, och fan, det förstår ju vem som helst att den som skapar något som folk vill nyttja/köpa ska få något för mödan. Jag tycker att det är hur bra som heslt att man ska kunna vara musiker eller låtskrivare tilll yrket utan att leva på nudelsoppa och stekt gröt.
Men snälla herregud och satan i gatan. Nu fick jag nog och stängde av TV:n, för debatten känns ingrodd, och präglas av övertydliga subtexter och politiska böjelser.
Så jag och min pojkvän har suttit och utvecklat lite egna idéer på saker som skulle fungera bättre. Eller kanske inte bättre, men rätt sjyssta alternativ. Men dom orkar jag inte radda upp (men de är sjyssta). Dessutom är det roligare att berätta om de idéer vi fick till att jävlas med idiotlagarna.
1. Om alla öppnar sina nätverk blir det genast lite jävligare för dom att bevisa att man gjort något dumt, och man kan skylla på andra, som i sin tur kan skylla vidare i en vacker cirkel av frånstött skuld. Sedan skriver man BOMB och SOVJET och ALLAH och ANTHRAX i alla mail man skickar.
2. (Och detta är faktiskt ett allvarligt förslag och mindre av ett dumt förslag) Alla skaffar Spotify och laddar bara ned den musik som skivbolagen varit tjuriga nog att dra bort. Fast det finaste vore ifall staten skapade något liknande som alla kunde lägga en liten skattepeng på, som gick till upphovsmännen direkt, så skippade man de onödiga kringkostnaderna.
... and who deserves the credit, and who deserves the blame? Nicolai Ivanovitj Lobachevsky is his name!
onsdag 11 februari 2009
Som vi alla anat...
Som vi alla hela tiden har misstänkt var Abe Lincoln inget annat än en liten lunarfjortis. Beviset hittar vi här.
På ämnet finns det en riktigt skön webcomic, Thinkin' Lincoln, som är värd både en länk och ett besök. Nog från er alldeles egna pre-teen/child predator, som nyvaken och jävlig nu ska ta sig i kragen och vakna till.
På ämnet finns det en riktigt skön webcomic, Thinkin' Lincoln, som är värd både en länk och ett besök. Nog från er alldeles egna pre-teen/child predator, som nyvaken och jävlig nu ska ta sig i kragen och vakna till.
måndag 9 februari 2009
Bögeri, bögera - När schlagern kom till staden.
Så, ätnligen, för oss som spelar i Schlagerbögar United har vårens liga satt igång - Melodifestivalen har kommit till stan likt ett brasilianskt festivaltåg, med fjädrar, glitter, klyschor och Christer Björkman. Pling krälar ut ur vinterdvalans ide och drar fram synonymordboken. Petra Mede axlar Björn och Christian Luuks tunga ok; går in i kris och behöver stöttning. Och röstningssystemet är om möjligt ännu krångligare och lustigare än tidigare; Expressen blir till sig i trasorna, rasar. Pöbeln skyller på Petra; mer kris, mer stöd, stackars.
Men vem gillar inte en bra start? Man ska inte ropa hej men det här var enligt mig avsevärt bättre än de tidigare fem årens startbana. Åtta bidrag har iofs bara hörts, men för en gångs skull verkar folk ha en hyfsad smak. Att Alcazar går vidare är undantaget som bekräftar regeln, vi måste minnas att många barn älskar schlagern och fina blinkande lampor. Att Emilia går vidare, trots att hon egentligen inte sjunger sådär jättebra, säger någonstans att Eurovision fortfarande handlar om låtskrivande och inte, ja, fina blinkande lampor. Trots att 'love, love, love'-et kändes som en Jason Mraz(huööörrrrrk)kapning.
Och Caroline... Caroline, Caroline, Caroline... Trots fula skor och enorm mun så var hon någonstans bäst.
Jag blev någonstans bara lättad. Visst, en låtsasrocklåt var med med katchig refräng med klockreferenser, en fjortisdänga var med med katchig refräng med elreferenser, en dansbandslåt med katchig refräng och bilreferenser. Fast alla dessa krävs för att det ska bli cheesy schlager. Till och med Shirley Clamps spretande med tonerna och ja, regelrätta falsksång krävdes för den smäktande balladens nästan regelbestämda medverkande. Trost alla måsten och alla uppenbara bidrag så var känslan lite roligare, lite mindre klyschig, och visst, Emilia och caroline af Ugglas var säkert med för att stå för de 'annorlunda' genrena, men det gjordes för en gångs skull snyggt.
Nu återstår det ett par lördagar tills jag vet ifall jag helt har blåst upp mina förväntningar. Kanske Scotts vinner, de jävlarna? Nackscotts på dom. Folket har i regel fel i sådana här frågor, men det som får mig att sova gott om schlagernatten är att det till sist och syvende inte spelar någon roll vem vi skickar till Sovjet, för Sverige kommer aldrig mer att vinna om inte The Ark vann.
Men vem gillar inte en bra start? Man ska inte ropa hej men det här var enligt mig avsevärt bättre än de tidigare fem årens startbana. Åtta bidrag har iofs bara hörts, men för en gångs skull verkar folk ha en hyfsad smak. Att Alcazar går vidare är undantaget som bekräftar regeln, vi måste minnas att många barn älskar schlagern och fina blinkande lampor. Att Emilia går vidare, trots att hon egentligen inte sjunger sådär jättebra, säger någonstans att Eurovision fortfarande handlar om låtskrivande och inte, ja, fina blinkande lampor. Trots att 'love, love, love'-et kändes som en Jason Mraz(huööörrrrrk)kapning.
Och Caroline... Caroline, Caroline, Caroline... Trots fula skor och enorm mun så var hon någonstans bäst.
Jag blev någonstans bara lättad. Visst, en låtsasrocklåt var med med katchig refräng med klockreferenser, en fjortisdänga var med med katchig refräng med elreferenser, en dansbandslåt med katchig refräng och bilreferenser. Fast alla dessa krävs för att det ska bli cheesy schlager. Till och med Shirley Clamps spretande med tonerna och ja, regelrätta falsksång krävdes för den smäktande balladens nästan regelbestämda medverkande. Trost alla måsten och alla uppenbara bidrag så var känslan lite roligare, lite mindre klyschig, och visst, Emilia och caroline af Ugglas var säkert med för att stå för de 'annorlunda' genrena, men det gjordes för en gångs skull snyggt.
Nu återstår det ett par lördagar tills jag vet ifall jag helt har blåst upp mina förväntningar. Kanske Scotts vinner, de jävlarna? Nackscotts på dom. Folket har i regel fel i sådana här frågor, men det som får mig att sova gott om schlagernatten är att det till sist och syvende inte spelar någon roll vem vi skickar till Sovjet, för Sverige kommer aldrig mer att vinna om inte The Ark vann.
lördag 17 januari 2009
Golden Globes - och varför Colin Farrell borde ligga med mig
Japp, den elfte, för typ en vecka sedan, så var det Golden Globe-utdelning. Bortsett från att Sandra Bullock var riktigt rolig när hon presenterade pris och att Maria Larssons Eviga Ögonblick inte fick bästa utländska filmpriset (som istället Waltz With Bashir fick, grym film) så fanns det några andra riktigt sjyssta ögonblick under galan.
Heath Ledger vann postumt Bästa Manliga Biroll för Jokern. Jag kanske börjar bli blödig på äldre dagar, men jag blev sådär medleåldersberörd. Vilket slöseri...
Slumdog Millionaire storskrällde rejält och tog, för att ta upp tråden på musik, hem priset för bästa originalscore, av A.R. Rahman. Men Bossen vann Bästa originallåt för The Wrestler, i The Wrestler , irriterande nog. Bruce i all ära men alla (ALLA) vet att Wall-E-musiken var mycket bättre, så det så. Peter Gabriel får mitt eget, mycket prestigefyllda pris i varje fall. Han är mer Down to Earth (ha. ha. ha.)
Men det jag satt och väntade på var In Bruges. Eller, i ärlighetens namn så väntade jag på mitt livs kärlek, Colin Farrell. Han fick också ett pris, bästa manliga i komedi eller musikal.
Verkligen, jag älskar In bruges lite för mycket. Fast en sak har stört mig sedan jag såg den för första gången. Min kompis Fanny hade precis fått mig att börja lyssna på Townes van Zandt, och då fastnade man vid St. John the Gambler. Innan jag såg filmen hade jag hört den typ tre gånger, men jag kände igen den i filmen, som överlag har ett sjukt bra soundtrack av Carter Burwell, som gjort soundtracket till Intolerable Cruelty, No Country for Old Men osv. . Jag tänkte att den var med i en helt sjukt vacker scen (jag undviker en spoiler här genom att inte säga vilken) och går runt och är lyrisk över detta ett ganska bra tag. Sedan ser jag om filmen och inser att St. John The Gambler är med i en scen där huvudpersonerna snortar kokain med horor och en dvärg och talar om raskrig. Antiklimax.
Men Colin Farrell får gärna ringa, jag bjuder på segeröl för priset.
fredag 2 januari 2009
Kopiera Mera
Bandet finns på riktigt, vilket bara det är skitkul, men det var inte det jag tänkte på. Jag tänkte på något snyggare tributes och covers. Det är ju allmänt känt att covern aldrig är snyggare än originalet, men jag tänkte ta en radda där nyupplagan om inte annat i varje fall är fucking close.
Nouvelle Vague (världens sjysstaste coverband egentligen om man tänker på det) släppte albumet Bande á Part 2006. Där fortsätter dom samma spår som alltid, Bossaversioner på bland andra Yazoo, Echo and the Bunnymen, Blondie och Billie Idol. Men dom struntar vi i nu! När jag var skrämmande ung hittade jag nämligen The Cramps Look Mom, No head! i pappas skivhylla och blev tokkär (kanske för att jag för ung för att första texterna). Sedan blev man kär i låten Human Fly, och det är den som Nouvelle Vague covrar (alltså seriöst, hur böjer man det?) på Bande á Part. Ruggigt bra. Det är ju inte en självklar stilövergång.
Sedan, kanske inte helt på ämnet, så msåte jag ta upp ämnet Weird Al Yankovic. Vetenskapen Weird Al Yankovic. Det är ju inte covers lika mycket som parodier, eller ska vi kalla det för fria tolkningar. Jag blir bara så sjukt kär i nittiotalsmedleyt Polka Power och Angry White Boy Polka vars namn täcker ämnet. Eller hans version av The Kinks Lola - Yoda. Eller hans The Saga Begins till tonerna av American Pie. A long, long time ago/ In a galaxy far away... Jag är nästan för barnsligt road av det. Jag borde växa upp. Det får bli min slutpoäng.
Grått nytt musikhår
Det är 2009. FRA sliter röven av sig (får man hoppas). Det blev en grön jul i Visby innanför ringmuren, Ainbusk Singers högfäste och borg, med paket och brasa och Kalle Anka.
2008 som musikår ska jag inte säga något om, för jag har enkelt inte ågon koll på vad som egentligen har hänt. Jag minns en femminuters pepp på Black Kids, som sedan dog och inte riktigt kom tillbaka, men annars så är 2008 en blind spot på min karta. Det enda jag kan säga om året i musiksammanhang är att jag blev aldrig så glad som när SWEAT! satte igång på Bar BQ (gamla Ribban). Grattis till killarna som dessutom blev Correns Bästisar. Dansa dansa dansa.
Så vad tror vi om 2009? Är det året jag faktiskt tar tag i mitt liv och bygger hemmastudio (och lär mig att överhuvud taget hantera en dator nog för att kunna utnyttja eländet), eller är det året då jag tar tag i mitt liv och säljar alla LP-skivorna som står i garderoben? Eller så skjuter jag på det ett år till och väntar på 2010. Det är ju faktiskt ett jämnt och fint tal.
Något lär ju handa i varje fall. Vi kanske får reda på ifall Robin och Alice verkligen är ihop. Hrm. Hursomhaver. Gott nytt!
2008 som musikår ska jag inte säga något om, för jag har enkelt inte ågon koll på vad som egentligen har hänt. Jag minns en femminuters pepp på Black Kids, som sedan dog och inte riktigt kom tillbaka, men annars så är 2008 en blind spot på min karta. Det enda jag kan säga om året i musiksammanhang är att jag blev aldrig så glad som när SWEAT! satte igång på Bar BQ (gamla Ribban). Grattis till killarna som dessutom blev Correns Bästisar. Dansa dansa dansa.
Så vad tror vi om 2009? Är det året jag faktiskt tar tag i mitt liv och bygger hemmastudio (och lär mig att överhuvud taget hantera en dator nog för att kunna utnyttja eländet), eller är det året då jag tar tag i mitt liv och säljar alla LP-skivorna som står i garderoben? Eller så skjuter jag på det ett år till och väntar på 2010. Det är ju faktiskt ett jämnt och fint tal.
Något lär ju handa i varje fall. Vi kanske får reda på ifall Robin och Alice verkligen är ihop. Hrm. Hursomhaver. Gott nytt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
