Jag låtsades inte om min förkylning och kämpade mig igår ut i den heliga institution som vi svenskar samlas kring, likt en litterär nattvard knäfaller vi blundar, öppnar munnen och sväljer inbundet, pocket - och allt till ett helt rimligt pris och syndernas förlåtelse. För nu har bokrean kommit till staden.
Jag hittade lite blandat, bland annat Hej! Mitt namn var Elton Persson av Yeahyeah Wowwow, Karin Alvtegens Skugga som är riktigt bra men har världens mest pinsamma omslag som alla hennes böcker. Sedan hittade jag såklart Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist.
Jag älskade Låt den rätte komma in när jag läste den första gången i sextonårsåldern. Sedan hittade jag Hanteringen av Odöda till kilopris för något år sedan, och tyckte att den var ännu bättre. Pappersväggar är tio kortare berättelser och noveller, och den sista, Pappersväggar, är en fristående avslutning av Hanteringen av Odöda.
Jag har aldrig varit förtjust i skräck eller vampyrer eller varulvar eller zombies, snarare tvärtom, men jag gillar verkligen Pappersväggar. Jag gillar karaktärerna, jag gillar hans verklighet, jag gillar hans monster, jag gillar hans handling. Ironiskt nog innehåller inte min favoritnovell Majken ens ett monster. Det jag kanske gillar bäst med Pappersväggar är att det inte är skräck, egentligen, de är inte läskiga och knappt ens obehagliga. De påminner om en annan bok som jag glömt vad den heter där allting på något sätt är skevt i detaljerna, men det har egentligen inget att göra med berättelsen. Det blir en snygg fond.
Sedan är John Ajvide Lindqvists musikreferenser snygga, hans Morrisseypepp skiner igenom. Låt den rätte komma in kommer från Let the right one slip in, Majken grundas på Shoplifters of the world unite, en låt som också citeras i en annan novell.
Jag har inte sett Låt den rätte komma in-filmen än, för jag blir alltid nervös för sånt där när jag gillar en bok - som med Guldkompassen som jag fortfarande inte har förlåtit Hollywood för. Och de ska filmatisera Hanteringen av Odöda nu också.
Hursomhelst, lägg sjutti pixpå bokreans bästa köp. Det är som en sagobok för vuxna.
lördag 28 februari 2009
torsdag 26 februari 2009
Punkt av äckel
Nu har jag legat och möglat i soffan en vecka med hosta, feber och annat ogräs. Liggsåret frodas, disken växer, sambon passar upp (tack och lov). Men nu börjar kroppen vinna kriget mot kyla och bakterier och mörker! Jag drog precis bort gardinen och såg att snöhögarna har smält, frusit igen under natten, och nu är sakta försvinnande ispölar som är jobbiga att trampa i.
Igår såg jag en snödroppe!
Jag vaknade av att posten kom. Vi har en optimistisk brevbärare som hellre än att plinga på om breven är stora eller otympliga, eller lämna dom bredvid dörren, viker dom dubbla och mosar och mosar tills de går in, halvtrasiga. Eller åtminstone kantstötta. I födelsedagspresent fick jag en prenumeration av Bon av min ömma moder, skaparen av genier och underbar mat, och att vakna till ett gnissel gnissel vicka vicka gnissel knak BANG för att krypa till hallen likt en slö salkow (om någon minns det geniala programmet Gladpack) och inspektera skadorna. Dumjävlabredvbäraren har inte bara lyckats slita upp SKYDDSplasten som ska SKYDDA mot ovarsham hantering, utan också göra massa rivsår på tidningen. Gnäll och grin. Vika en 200 sidor tjock tidning på grund av lathet. Idiot. Jag lever kvar i illusionen om att brevbärare är gladlynta jeppar som gillar sitt arbete och människor, och till och med hundar. Människor med ett stort socialt ansvar och en avundsvärd stolthet i sina arbetsuppgifter. Svensson Svensson. Karl Bertil Jonssons julafton. Min kompis pappa.
Jag hoppas att han trampar i en ispöl.
Min syster i Paris ger mig musiktips trots att jag är lite grinig. Hon sågar Zooey Deschanels röst och jag blir sur. Och jag säger att Jeff Mills The Bells suger, och då blir hon sur. Fast sedan skickade hon Lows jättebra låt Point of Disgust och jag förlåter henne allt. Den får agera soundtrack till en halvdassig morgon ensam hemma med en vitgrå himmel över Stångån. Febern har lagt sig.
Igår såg jag en snödroppe!
Jag vaknade av att posten kom. Vi har en optimistisk brevbärare som hellre än att plinga på om breven är stora eller otympliga, eller lämna dom bredvid dörren, viker dom dubbla och mosar och mosar tills de går in, halvtrasiga. Eller åtminstone kantstötta. I födelsedagspresent fick jag en prenumeration av Bon av min ömma moder, skaparen av genier och underbar mat, och att vakna till ett gnissel gnissel vicka vicka gnissel knak BANG för att krypa till hallen likt en slö salkow (om någon minns det geniala programmet Gladpack) och inspektera skadorna. Dumjävlabredvbäraren har inte bara lyckats slita upp SKYDDSplasten som ska SKYDDA mot ovarsham hantering, utan också göra massa rivsår på tidningen. Gnäll och grin. Vika en 200 sidor tjock tidning på grund av lathet. Idiot. Jag lever kvar i illusionen om att brevbärare är gladlynta jeppar som gillar sitt arbete och människor, och till och med hundar. Människor med ett stort socialt ansvar och en avundsvärd stolthet i sina arbetsuppgifter. Svensson Svensson. Karl Bertil Jonssons julafton. Min kompis pappa.
Jag hoppas att han trampar i en ispöl.
Min syster i Paris ger mig musiktips trots att jag är lite grinig. Hon sågar Zooey Deschanels röst och jag blir sur. Och jag säger att Jeff Mills The Bells suger, och då blir hon sur. Fast sedan skickade hon Lows jättebra låt Point of Disgust och jag förlåter henne allt. Den får agera soundtrack till en halvdassig morgon ensam hemma med en vitgrå himmel över Stångån. Febern har lagt sig.
onsdag 25 februari 2009
Tröstarna av de ensamma
Nu inser jag att jag är 50 veckor för sen, men jag har verkligen ingen koll alls på när saker släpps eller vad som händer. Jag bor i en bubbla på andra sidan Stångån, och så är det med det.
Hursomhelst, jag har gillat The White Stripes länge, men Raconteurs tar fan priset. Nu släppte dom som sagt Consolers of the Lonely redan 25e Mars 2008, men köp, ladda ner eller vad som ehslt ifall ni har gått lika oblivious som en annan.
Det jag egentligen tänkta säga var att jag verkligen älskar Spotify helt sinnessjukt mycket. Inte för användarvänlighet eller gratis-är-gott, utan för att man hittar massa sjyssta versioner som man annars missar. I The Raconteurs fall finns det t.ex. en jätteskön aukustisk version på Steady as She goes, från samma singel, med toksköna taktbyten och skakiga röstvibraton. Och det finns bluegrassversion av Top Yourself på Old Enough-singeln som släpptes samtidigt som Consolers of the Lonely. Nej usch. Jag känner mig bortskämd med Spotify, jag känner mig efter men bortskämd med Raconteurs. Och nu snubblade jag över Broken Boy Soldier (KCRW Session). GAH!
Appropå något helt annat, jag läste någonstans att de i Australien kallas för The Saboteurs, då det redan fanns ett band som hette the Raconteurs. Sedan försökte Raconteurs köpa deras namn, men det gick de inte med på. Ordet sabotör i sin tur kommer från franskans ord för träsko. Så är det med det.
Hursomhelst, jag har gillat The White Stripes länge, men Raconteurs tar fan priset. Nu släppte dom som sagt Consolers of the Lonely redan 25e Mars 2008, men köp, ladda ner eller vad som ehslt ifall ni har gått lika oblivious som en annan.
Det jag egentligen tänkta säga var att jag verkligen älskar Spotify helt sinnessjukt mycket. Inte för användarvänlighet eller gratis-är-gott, utan för att man hittar massa sjyssta versioner som man annars missar. I The Raconteurs fall finns det t.ex. en jätteskön aukustisk version på Steady as She goes, från samma singel, med toksköna taktbyten och skakiga röstvibraton. Och det finns bluegrassversion av Top Yourself på Old Enough-singeln som släpptes samtidigt som Consolers of the Lonely. Nej usch. Jag känner mig bortskämd med Spotify, jag känner mig efter men bortskämd med Raconteurs. Och nu snubblade jag över Broken Boy Soldier (KCRW Session). GAH!
Appropå något helt annat, jag läste någonstans att de i Australien kallas för The Saboteurs, då det redan fanns ett band som hette the Raconteurs. Sedan försökte Raconteurs köpa deras namn, men det gick de inte med på. Ordet sabotör i sin tur kommer från franskans ord för träsko. Så är det med det.
"My latest album cover"
1 - Gå till http://en.wikipedia.org/wiki/Special:Random
Den första slumpade Wikiartikeln du får upp är namnet på ditt band.
2 - Gå till http://www.quotationspage.com/random.php3
De sista 4 eller 5 orden i citatet längst ner på sidan är titeln på ditt album.
3 - Gå till http://www.flickr.com/explore/interesting/7days
Den tredje bilden, vad den nu än må vara, är ditt skivsomslag.
4 - Klipp och klistra i Photoshop/Paint/dylikt.
5 - Lägg upp någonstans, tillsammans med den här texten, och skicka/länka till 25 vänner du vill ska göra likadant.
Kanske det mest osexiga bandnamnet någonsin, i kombination med det sexigaste albumnamnet någonsin.
Den första slumpade Wikiartikeln du får upp är namnet på ditt band.
2 - Gå till http://www.quotationspage.
De sista 4 eller 5 orden i citatet längst ner på sidan är titeln på ditt album.
3 - Gå till http://www.flickr.com/expl
Den tredje bilden, vad den nu än må vara, är ditt skivsomslag.
4 - Klipp och klistra i Photoshop/Paint/dylikt.
5 - Lägg upp någonstans, tillsammans med den här texten, och skicka/länka till 25 vänner du vill ska göra likadant.
Kanske det mest osexiga bandnamnet någonsin, i kombination med det sexigaste albumnamnet någonsin.
Jag är IPRED - den ointelligenta värktabletten.
Jag sitter här, sjuk och jävlig, och följer riksdagsdebatten på SVT24 och det är inte vilken debatt som helst. För det krävs ändå ett visst intresse för att få mig att orka med SVT 24 särskilt länge, vilekt i sig kanske är rätt trist, men ja, Vänner lockar faktiskt mer. Till saken, debatten gällde IPRED-lagen. Ja hujedamig...
I stort så är jag "för nedladdning", om man nu kan vara det. Eller snarare, jag är emot den tandlösa, pengaslukande, onödiga FRA-lagen och jag tycker att IPRED-lagen är ett waste of skin i svensk s.k. demokrati och rättssäkerhet.
Nu på äldre dagar (med andra ord, jag fyllde 20 i helgen) så har jag väl blivit mindre obstinat och idealbunden i den här debatten. Jag drar mig tillochmed lite åt det kulturelitistiska hållet, och fan, det förstår ju vem som helst att den som skapar något som folk vill nyttja/köpa ska få något för mödan. Jag tycker att det är hur bra som heslt att man ska kunna vara musiker eller låtskrivare tilll yrket utan att leva på nudelsoppa och stekt gröt.
Men snälla herregud och satan i gatan. Nu fick jag nog och stängde av TV:n, för debatten känns ingrodd, och präglas av övertydliga subtexter och politiska böjelser.
Så jag och min pojkvän har suttit och utvecklat lite egna idéer på saker som skulle fungera bättre. Eller kanske inte bättre, men rätt sjyssta alternativ. Men dom orkar jag inte radda upp (men de är sjyssta). Dessutom är det roligare att berätta om de idéer vi fick till att jävlas med idiotlagarna.
1. Om alla öppnar sina nätverk blir det genast lite jävligare för dom att bevisa att man gjort något dumt, och man kan skylla på andra, som i sin tur kan skylla vidare i en vacker cirkel av frånstött skuld. Sedan skriver man BOMB och SOVJET och ALLAH och ANTHRAX i alla mail man skickar.
2. (Och detta är faktiskt ett allvarligt förslag och mindre av ett dumt förslag) Alla skaffar Spotify och laddar bara ned den musik som skivbolagen varit tjuriga nog att dra bort. Fast det finaste vore ifall staten skapade något liknande som alla kunde lägga en liten skattepeng på, som gick till upphovsmännen direkt, så skippade man de onödiga kringkostnaderna.
... and who deserves the credit, and who deserves the blame? Nicolai Ivanovitj Lobachevsky is his name!
I stort så är jag "för nedladdning", om man nu kan vara det. Eller snarare, jag är emot den tandlösa, pengaslukande, onödiga FRA-lagen och jag tycker att IPRED-lagen är ett waste of skin i svensk s.k. demokrati och rättssäkerhet.
Nu på äldre dagar (med andra ord, jag fyllde 20 i helgen) så har jag väl blivit mindre obstinat och idealbunden i den här debatten. Jag drar mig tillochmed lite åt det kulturelitistiska hållet, och fan, det förstår ju vem som helst att den som skapar något som folk vill nyttja/köpa ska få något för mödan. Jag tycker att det är hur bra som heslt att man ska kunna vara musiker eller låtskrivare tilll yrket utan att leva på nudelsoppa och stekt gröt.
Men snälla herregud och satan i gatan. Nu fick jag nog och stängde av TV:n, för debatten känns ingrodd, och präglas av övertydliga subtexter och politiska böjelser.
Så jag och min pojkvän har suttit och utvecklat lite egna idéer på saker som skulle fungera bättre. Eller kanske inte bättre, men rätt sjyssta alternativ. Men dom orkar jag inte radda upp (men de är sjyssta). Dessutom är det roligare att berätta om de idéer vi fick till att jävlas med idiotlagarna.
1. Om alla öppnar sina nätverk blir det genast lite jävligare för dom att bevisa att man gjort något dumt, och man kan skylla på andra, som i sin tur kan skylla vidare i en vacker cirkel av frånstött skuld. Sedan skriver man BOMB och SOVJET och ALLAH och ANTHRAX i alla mail man skickar.
2. (Och detta är faktiskt ett allvarligt förslag och mindre av ett dumt förslag) Alla skaffar Spotify och laddar bara ned den musik som skivbolagen varit tjuriga nog att dra bort. Fast det finaste vore ifall staten skapade något liknande som alla kunde lägga en liten skattepeng på, som gick till upphovsmännen direkt, så skippade man de onödiga kringkostnaderna.
... and who deserves the credit, and who deserves the blame? Nicolai Ivanovitj Lobachevsky is his name!
onsdag 11 februari 2009
Som vi alla anat...
Som vi alla hela tiden har misstänkt var Abe Lincoln inget annat än en liten lunarfjortis. Beviset hittar vi här.
På ämnet finns det en riktigt skön webcomic, Thinkin' Lincoln, som är värd både en länk och ett besök. Nog från er alldeles egna pre-teen/child predator, som nyvaken och jävlig nu ska ta sig i kragen och vakna till.
På ämnet finns det en riktigt skön webcomic, Thinkin' Lincoln, som är värd både en länk och ett besök. Nog från er alldeles egna pre-teen/child predator, som nyvaken och jävlig nu ska ta sig i kragen och vakna till.
måndag 9 februari 2009
Bögeri, bögera - När schlagern kom till staden.
Så, ätnligen, för oss som spelar i Schlagerbögar United har vårens liga satt igång - Melodifestivalen har kommit till stan likt ett brasilianskt festivaltåg, med fjädrar, glitter, klyschor och Christer Björkman. Pling krälar ut ur vinterdvalans ide och drar fram synonymordboken. Petra Mede axlar Björn och Christian Luuks tunga ok; går in i kris och behöver stöttning. Och röstningssystemet är om möjligt ännu krångligare och lustigare än tidigare; Expressen blir till sig i trasorna, rasar. Pöbeln skyller på Petra; mer kris, mer stöd, stackars.
Men vem gillar inte en bra start? Man ska inte ropa hej men det här var enligt mig avsevärt bättre än de tidigare fem årens startbana. Åtta bidrag har iofs bara hörts, men för en gångs skull verkar folk ha en hyfsad smak. Att Alcazar går vidare är undantaget som bekräftar regeln, vi måste minnas att många barn älskar schlagern och fina blinkande lampor. Att Emilia går vidare, trots att hon egentligen inte sjunger sådär jättebra, säger någonstans att Eurovision fortfarande handlar om låtskrivande och inte, ja, fina blinkande lampor. Trots att 'love, love, love'-et kändes som en Jason Mraz(huööörrrrrk)kapning.
Och Caroline... Caroline, Caroline, Caroline... Trots fula skor och enorm mun så var hon någonstans bäst.
Jag blev någonstans bara lättad. Visst, en låtsasrocklåt var med med katchig refräng med klockreferenser, en fjortisdänga var med med katchig refräng med elreferenser, en dansbandslåt med katchig refräng och bilreferenser. Fast alla dessa krävs för att det ska bli cheesy schlager. Till och med Shirley Clamps spretande med tonerna och ja, regelrätta falsksång krävdes för den smäktande balladens nästan regelbestämda medverkande. Trost alla måsten och alla uppenbara bidrag så var känslan lite roligare, lite mindre klyschig, och visst, Emilia och caroline af Ugglas var säkert med för att stå för de 'annorlunda' genrena, men det gjordes för en gångs skull snyggt.
Nu återstår det ett par lördagar tills jag vet ifall jag helt har blåst upp mina förväntningar. Kanske Scotts vinner, de jävlarna? Nackscotts på dom. Folket har i regel fel i sådana här frågor, men det som får mig att sova gott om schlagernatten är att det till sist och syvende inte spelar någon roll vem vi skickar till Sovjet, för Sverige kommer aldrig mer att vinna om inte The Ark vann.
Men vem gillar inte en bra start? Man ska inte ropa hej men det här var enligt mig avsevärt bättre än de tidigare fem årens startbana. Åtta bidrag har iofs bara hörts, men för en gångs skull verkar folk ha en hyfsad smak. Att Alcazar går vidare är undantaget som bekräftar regeln, vi måste minnas att många barn älskar schlagern och fina blinkande lampor. Att Emilia går vidare, trots att hon egentligen inte sjunger sådär jättebra, säger någonstans att Eurovision fortfarande handlar om låtskrivande och inte, ja, fina blinkande lampor. Trots att 'love, love, love'-et kändes som en Jason Mraz(huööörrrrrk)kapning.
Och Caroline... Caroline, Caroline, Caroline... Trots fula skor och enorm mun så var hon någonstans bäst.
Jag blev någonstans bara lättad. Visst, en låtsasrocklåt var med med katchig refräng med klockreferenser, en fjortisdänga var med med katchig refräng med elreferenser, en dansbandslåt med katchig refräng och bilreferenser. Fast alla dessa krävs för att det ska bli cheesy schlager. Till och med Shirley Clamps spretande med tonerna och ja, regelrätta falsksång krävdes för den smäktande balladens nästan regelbestämda medverkande. Trost alla måsten och alla uppenbara bidrag så var känslan lite roligare, lite mindre klyschig, och visst, Emilia och caroline af Ugglas var säkert med för att stå för de 'annorlunda' genrena, men det gjordes för en gångs skull snyggt.
Nu återstår det ett par lördagar tills jag vet ifall jag helt har blåst upp mina förväntningar. Kanske Scotts vinner, de jävlarna? Nackscotts på dom. Folket har i regel fel i sådana här frågor, men det som får mig att sova gott om schlagernatten är att det till sist och syvende inte spelar någon roll vem vi skickar till Sovjet, för Sverige kommer aldrig mer att vinna om inte The Ark vann.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
