Golden Globes - och varför Colin Farrell borde ligga med mig

Japp, den elfte, för typ en vecka sedan, så var det Golden Globe-utdelning. Bortsett från att Sandra Bullock var riktigt rolig när hon presenterade pris och att Maria Larssons Eviga Ögonblick inte fick bästa utländska filmpriset (som istället Waltz With Bashir fick, grym film) så fanns det några andra riktigt sjyssta ögonblick under galan.

Heath Ledger vann postumt Bästa Manliga Biroll för Jokern. Jag kanske börjar bli blödig på äldre dagar, men jag blev sådär medleåldersberörd. Vilket slöseri...

Slumdog Millionaire storskrällde rejält och tog, för att ta upp tråden på musik, hem priset för bästa originalscore, av A.R. Rahman. Men Bossen vann Bästa originallåt för The Wrestler, i The Wrestler , irriterande nog. Bruce i all ära men alla (ALLA) vet att Wall-E-musiken var mycket bättre, så det så. Peter Gabriel får mitt eget, mycket prestigefyllda pris i varje fall. Han är mer Down to Earth (ha. ha. ha.)

Men det jag satt och väntade på var In Bruges. Eller, i ärlighetens namn så väntade jag på mitt livs kärlek, Colin Farrell. Han fick också ett pris, bästa manliga i komedi eller musikal.

Verkligen, jag älskar In bruges lite för mycket. Fast en sak har stört mig sedan jag såg den för första gången. Min kompis Fanny hade precis fått mig att börja lyssna på Townes van Zandt, och då fastnade man vid St. John the Gambler. Innan jag såg filmen hade jag hört den typ tre gånger, men jag kände igen den i filmen, som överlag har ett sjukt bra soundtrack av Carter Burwell, som gjort soundtracket till Intolerable Cruelty, No Country for Old Men osv. . Jag tänkte att den var med i en helt sjukt vacker scen (jag undviker en spoiler här genom att inte säga vilken) och går runt och är lyrisk över detta ett ganska bra tag. Sedan ser jag om filmen och inser att St. John The Gambler är med i en scen där huvudpersonerna snortar kokain med horor och en dvärg och talar om raskrig. Antiklimax.

Men Colin Farrell får gärna ringa, jag bjuder på segeröl för priset.

Kopiera Mera

Bandet finns på riktigt, vilket bara det är skitkul, men det var inte det jag tänkte på. Jag tänkte på något snyggare tributes och covers. Det är ju allmänt känt att covern aldrig är snyggare än originalet, men jag tänkte ta en radda där nyupplagan om inte annat i varje fall är fucking close.

Nouvelle Vague (världens sjysstaste coverband egentligen om man tänker på det) släppte albumet Bande á Part 2006. Där fortsätter dom samma spår som alltid, Bossaversioner på bland andra Yazoo, Echo and the Bunnymen, Blondie och Billie Idol. Men dom struntar vi i nu! När jag var skrämmande ung hittade jag nämligen The Cramps Look Mom, No head! i pappas skivhylla och blev tokkär (kanske för att jag för ung för att första texterna). Sedan blev man kär i låten Human Fly, och det är den som Nouvelle Vague covrar (alltså seriöst, hur böjer man det?) på Bande á Part. Ruggigt bra. Det är ju inte en självklar stilövergång.

Sedan, kanske inte helt på ämnet, så msåte jag ta upp ämnet Weird Al Yankovic. Vetenskapen Weird Al Yankovic. Det är ju inte covers lika mycket som parodier, eller ska vi kalla det för fria tolkningar. Jag blir bara så sjukt kär i nittiotalsmedleyt Polka Power och Angry White Boy Polka vars namn täcker ämnet. Eller hans version av The Kinks Lola - Yoda. Eller hans The Saga Begins till tonerna av American Pie. A long, long time ago/ In a galaxy far away... Jag är nästan för barnsligt road av det. Jag borde växa upp. Det får bli min slutpoäng.

Grått nytt musikhår

Det är 2009. FRA sliter röven av sig (får man hoppas). Det blev en grön jul i Visby innanför ringmuren, Ainbusk Singers högfäste och borg, med paket och brasa och Kalle Anka.

2008 som musikår ska jag inte säga något om, för jag har enkelt inte ågon koll på vad som egentligen har hänt. Jag minns en femminuters pepp på Black Kids, som sedan dog och inte riktigt kom tillbaka, men annars så är 2008 en blind spot på min karta. Det enda jag kan säga om året i musiksammanhang är att jag blev aldrig så glad som när SWEAT! satte igång på Bar BQ (gamla Ribban). Grattis till killarna som dessutom blev Correns Bästisar. Dansa dansa dansa.

Så vad tror vi om 2009? Är det året jag faktiskt tar tag i mitt liv och bygger hemmastudio (och lär mig att överhuvud taget hantera en dator nog för att kunna utnyttja eländet), eller är det året då jag tar tag i mitt liv och säljar alla LP-skivorna som står i garderoben? Eller så skjuter jag på det ett år till och väntar på 2010. Det är ju faktiskt ett jämnt och fint tal.

Något lär ju handa i varje fall. Vi kanske får reda på ifall Robin och Alice verkligen är ihop. Hrm. Hursomhaver. Gott nytt!