torsdag 30 oktober 2008

Inte många bokstäver skiljer idol från idiot.

Jag har ingen TV nuförtiden, och jag har aldrig tyckt att det är så skönt som när man snubblar över någon hemsk idolskandal.

Som jag tidigare sagt tycker jag att Idol är jätteroligt, så länge man får se dom dåliga. Sedan blir det tråkigt. Fenomenet har skapatytterligare en grupp av 'kändisar. De är varken A-, B- eller C-kändisar, de är inte-kändisar-än-kändisar. Det har bevisligen funkat. Det är ju populärt och så. Man 'expanderar konceptet med eftersnack och andra fräscha, sköna grejer'.

Jag tyckte att det var rätt klockrent att sätta dit en lite uppmärksamhetskåt och kattaktig Katrin Schul...jag menar Zytomierska som börjar kalla folk bögiga och tjocka och allt vad det var. Det är väl ingen som blir förvånad. I den 'riktiga' musikbranschen får folk säkerligen höra sådant dagligen, men då är det okej, för det slipper vi se på prime time. Skärp er - ge Zytomierska en stor vodkagrogg före varje eftersnack istället för att ge henne en 'time-out'. Sedan jävlar får vi se på bra TV. På så sätt kommer vi dessutom ifrån det tråkiga när det bara är bra folk kvar, då får vi se lite mer trashig. Tänk er:

En full Katrin, med lite rinnande smink och sladdrig röst, som hela tiden refererar till Johan Palm som 'den där lilla tjejen' för att sedan gråta md sina tättsittande ögon över skilsmässan. Till slut somnar hon emot juryn. Det är bra TV. Nu ska jag bara få dom att återanställa henne. Och köpa en TV.

Nicolai Ivanovitj Lobachevsky

Det är inte mannen i titeln jag ska tala om. Inte heller, annat än som snabbast, Tom Lehrer som skrev sången om honom.

Jag ska tala om tendensen som låten handlar om - plagiarism. Men först, Lehrer. Lehrer är världens coolaste matematiker, som under 50- och 60-talen uppträdde med sitt piano och sina satiriska sånger om världskrig och kärnvapen, och andra saker som liksom låg i luften. Ett par av dom handlade dessutom om matematik som t.ex. That's Mathematics, New Math och - Lobachevsky. Ta en minut och lyssna igenom sången.

Lobacehvsky var alltså en rysk matematiker under det tidigare 1800-talet. Han var inte helt dålig på sitt arbete heller. Låten är dock även känd som Plagiarize men såvitt jag vet finns det inga belägg för att den gamle ryssen var och pillade i andras arbete.

Hursomhaver, till den avlägsna poängen. The Hives har gjort en påstådd Lobachevsky och pillat med sina långa, svenska klåfingrar i andras syltburkar - stulit riff och melodislingor. Nu blir de stämda av The Roofies John Shapiro, som menar att deras Tick Tick Boom (2007) är på tok för lik sin egen Why you som spelades in tio år tidigare. Nu tar han i med sina amerikanska hårdhandskar och stämmer The Hives för deras hemska stöld.

Jag tänker mig tillbaka till 1800-talets början, som jag ju upplevde och därför vet allt om. Jag ponerar att Tom Lehrer hade en poäng när han anklagar Lobachevsky för plagiat av diverse formler och matematiska skrifter. I sången pungslår den fiktive ryska matematikern som inspireras av Lobachevsky påstådda plagiatfasoner genom att sälja sitt matematiska manuskript till 'Metro Goldwyn Moskva' och låta Ingrid Bergman spela en del av hypotenusan. Tänk om det hade funnits upphovsrättslagar på den tiden. Då hade upphovsmannen säkerligen stämt hans ryska, blåfrusna röv till Sibirien.

Och verkligheten efterapar fiktionen även här, The Hives har säkerligen fått en eller annan krona för Tick Tick Boom. Och inte en själ kan hävda att låtarna skiljer sig mycket från varandra. Se själva.



Och vi minns alla andra plagiat/påstådda plagiat som dykt upp. Schlagerns Anna Sahlin eller Sahlene som tävlade för Estland med Run Away to the Stars, som ju faktiskt hade precis samma melodi som R Kellys I believe I can fly. Schlagerstjärnor är ju som bekant ofta sugna på att sammankopplas med folk som är fällda för att ha haft sex med minderåriga.

Likaledes verkar musikdocent Per Erik Brolinson ha något personligt emot Håkan Hellström (något han inte är ensam om), och menar att När jag ser framåt är identisk med Andrew Lloyd Webbers Pie Jesu. Han menar också att Kom igen Lena! och Cornelis Sång till Veronika har samma text.

Så kan det gå! Jag tolkar detta som att Tom Lehrer har fattat grejen - plagiering leder hursomhelst till att någon någonstans blir jätterik. Och det är det viktigaste.

The Breakup

Kära KP,

Min sambo sa igår att han önskar sig Kents samlingsbox i julklapp av mig.
Ska jag göra slut?

Svar till "Jag trodde jag kände honom -89"

Rainy Weather

"Snöoväder"!, viskar juristen i fikarummet.
"Det snöar just nu i Norrland!", fyller förhandlaren i.
"Åh, snöbollskrig på arbetstid!", fnittrar ekonomen glatt och glömmer bort alla löner som ska fyllas i.

Men himlen är fortfarande grå och tung över den surrande myrstacken Linköping.

Aftonbladet utropar: Varning för kaos!, och förutspår hårda vindar och snö i östra delarna av Götaland och Svealand idag.

Men det Östra Götaland jag ser genom fönstret är inte kallt, bara rått, och inte vitt, bara grått. En råddigt skyline med domkyrkan som utropstecken över tråkigheten och slabbigheten. Marken är inte vit och fluffig, som mashmallows, utan brunsvart och tjärartad där löven kletat ihop sig med det som i mina önskedrömmar kan ha varit morgonfrost.

Det enda kaoset finns i lägenheten, 15 kvadratmeter flyttkartonger, dåligt förvarade LP skivor, madrasser och sopsäckar med kläder.

Jag lusläser artikeln. I resten av Götaland kommer nederbörden som regn.

Det var då min typiska tur. På radion lagar en parant dam med tysk accent spetskålsoppa, och är mycket excalterad ("Den är zååå müchet bättre än vanlig weisskohl!"). Sätter på Tom Waits Rainy Weather och rullar in mig, som en dolme, i täcket och sjunker in i tristessen. Jag kan inte låta bli att vara mycket besviken, trots att Halloween ännu inte har kommit och gått. Och alla för-en-regnig-dagfilmer ligger nerpackade i någon av flyttlådorna som tornar upp sig. Jävla skit.

Hösten ska egentligen vara en underbar tid. I själva verket borde hösten markera årsbörjan, eller varför inte slå på stort - tidsräkningens början. Man omgrupperar sig själv, klipper håret (läs: nystartar), blir ambitiös på jobbet, köper pennor utan tuggmärken. ("Savoykohlen är den vackre kohlen.") Höstdepression är en myt, en ful lögn. Aftonbladet har säkert spridit ut den också, precis som de ljög ihop ett underbart snöoväder. I själva verket var det nog snölögnen som gjorde oss höstdeprimerade - hoppet som steg, för att sedan falla hårdare och stupare än den isländska ekonomin.

Så istället för degande framför filmer (jävla flytt) så sätter man musiken man har på mobilen på högsta volym och dubbar vissa artister till höstmusikens riddare, för att de på fiktiva hästar räddar mig lite här. Ifrån vad återstår att se, men O'death gör ett bra jobb. Creds till Imra som tipsade.

söndag 5 oktober 2008

Public Service

Nu när hösten har tagit i med hårdhandskarna så börjar man att uppskatta inomhusaktiviteter och apati, eller ibland antipati. En inomhusaktivitet jag verkligen har börjat hitta tillbaka till är radiolyssnandet, och den aktiva varianten av det. Som jag tidigare gnällt om så är jag emot det passiva radiolyssnandet, t.ex. i butiker eller lugna favoriter, men den aktiva varianten där man kan härja på egen hand, bli upprörd, för att sedan lugnas av någon låt som plötsligt körts in i debatten. Typ Ring P1, eller Klinga på P2 om världsmusik.

En annan favorit, som dock ej hör till musik osv, är Godmorgon Världen. Delvis för det klockrena namnet, samt för att det är så fint och populistiskt.

Fast det roligaste är de högtravande kulturprogrammen. Jag får alltid en bild av att man har tagit två (oftast kvinnliga, 25-28-åriga) praktikanter och gett dom en diktafon och en fribiljett till någon obskyr utställning. Sedan har de fått leka lite som de vill, kommit på ett flummigt ämne som ska 'analyseras' för att sedan krydda hela programmet med internskämt dem emellan som gör att de aldrig kommer till punkt.

För rätt länge sedan hörde jag ett sådant program på någon public servicekanal. Två tjejer spånade om lyckan i konsten. Det var inte ett tokigt upplägg då nutidskonsten ofta kan vara lite dystopisk eller ideologisk eller rentav propagandistisk. Ivf gör den titt som tätt anspråk på att provocera (huruvida den är det återstår till gemene man att avgöra). Och vad händer? Den lysta intellektuella debatten i programmet utgår, och ersätts av att de fnissande går runt i utställningslokaler och pratar om vilka färger som gör dom glada.

"Jamen, rosa och silver, det tycker jag är lite roligt. Då skrattar man nästan lite, liksom allts...eller vad tycker du?"
"Jamen äääär det verkligen lycka när man är glad? Alltså, jag tänker, vad är lycka? Eller vad säger du?"

Jag tycker världen om public service, men får för mig att kvaliteten urlakas för varje år som går, ivf på kultursidan. Det kanske är inbillning, men P3 kan användas som argument. Från en rätt sjysst kanal som fungerat som ett lite smartare och roligare alternativ till kommersradio à la Radio Match (för er som minns den eran) till en skrikig Sanna Bråding som snackar snoppar med Melinda Wrede. Eller jag vet inte, ungdomen kanske gillar det där skrikiga flamsiga. Jag kanske börjar bli tantig.

Men vafan, nog ska väl intervjuarna/programledarna kunna ställa lite frågor om musiken/konsten och vad artisterna vill i intervjuerna snarare än att skämma ut sig, medan man hör hur artisten i fråga blir mer och mer skeptisk. Mja. Vi får se vartåt det barkar.

Upprop för den efterlängtade kulturrevolutionen?