HAHAHA

Från Kissies.se:

"...fick nyss i mig lite man så jag ska inte klaga (blir alltid på så bra humör av att äta)!"

Det är humor det är humor det är humor. Freud änder sig i graven.

December

Jag har bakat lussekatterna, hängt upp adventsstjärnan, tänt ljusen. Fast det gjorde jag redan i November. Jag har köpt nästan alla julklappar.

Nu är jag uttråkad, och besviken. Jag har längtat så efter december att jag helt har tagit ut mig. Orkar inte leta upp resten av julpyntet, då jag inte ens vet var vårt vindsförråd ligger.

Jag vet var det kommer att sluta. det kommer att sluta med meningslös shopping. Det är värdelöst. Nu måste jag kuta till jobbet.

Flickorna hade genomgående C- och D-kupa.

"Flickornas utmanande kläder var ett stort dragplåster, men även det inslag när man häcklade överklassen. Dansaren Dita von Teese och musikgruppen Pussycat Dolls är några av de som bidragit till att föra in den burleska underhållningen i tvåtusentalet/.../" skrivs det på allt om stockholm.

Hm.

Dita Von Teese mot Pussycat Dolls. Burlesk mot Vulgär. Varietéunderhållning mot Sömnpiller. Ekivok mot Ett genomskinligt Sätt Att Med Nakenhet Sälja 'Musik'.

Å andra sidan, burlesken blev populär under 1800-talet. Kanske behövs det en viss uppdatering efter 150 år. Sedan behöver jag inte gilla den. Eller förstå den påstådda kopplingen till burlesken.

Jag är så genomskinlig

Genom att granska mitt bloggarkiv så kan man med lite klurighet och intelligens lista ut när och när jag inte har haft arbete. Det känns nästan lite sorgligt. 27. Så mycket fritid. :(

Praise the Lord and Pass the Ammunition

Jag har världens världens bästa tips.

I augusti letade jag runt på piratebay efter en låt, och av en händelse ramlade jag över Flashbacks 1920's-1940's. Hallelujah! Det är som en åttaalbumsantologi av bra låtar (ni kan ju gissa över vilket tidsspann de sträcker sig), men här kommer det sjyssta. Varje album har sitt tema.

Pedagodisk översikt:
1. High and Low - Drug Songs
2. Geil and Sexy - Copulation Songs
3. Crazy and Funny - Novelty Songs
4. Gospel and Prayers - Spiritual Songs
5. Blue and Alone - Yearning Songs
6. Hitler and Hell - American War Songs
7. The Sky is High and So Am I - Reefer Songs I
8. The Sky is High and So Am I - Reefer Songs II

Ni förstår naturligtvis vilka av skivorna man fastnar för. Jag blir helt till mig av gammeljazz ganska ofta i vanliga fall, men när texterna är uppenbara eufemismer för knulla, droga och sexa så blir det lite för klockrent. My daddy rocks me with one steady roll. I Wonder Who's Boogiein My Woogie Now. Och bandnamnen sedan! The Mississippi Mud Mashers! The Light Crust Dough Boys! Waring's Pennsylvanians!

Ni förstår klassen. Ladda ner. (Jag antar att jag kommer att yxas ner av IPRED-lagen osv om eländet går igenom. Men vafan. Ladda på.)

"Hämta en bög"? "Gummistövlar"?

Neger och President

EMA har gått av stapeln, om någon som har MTV missat det. Fel album, artister, låtar, videor vann som vanligt. Kate Perry var en rätt tråkig värd, bortsett från när hon skämde ut sig totalt genom att säga: "Det här är mitt husband, ni kommer se dom unde rhela kvällen. Och tjejer,, här är något för er! Ni får gissa vem av dom som inte är hetero!" (konstpaus för uppspelta publikapplåder, som uteblir) "För alla är inte det!" (Tillgjort uppspelt ansiktsuttryck, insert sound of crickets.)

Den enda egentliga höjdpunkten var väl The Ting Tings och The Killers framträdande.

Till saken! Jag tyckte att det var lite specielt hur nästan alla tokpeppade på Barack Obama. Jared Leto och de andra 30 seconds to Marskillarna hade tröjor med honom på, flera gratulerade honom på scen. Och sedan, när Estelle och Kanye West har tagit de sista tonerna i American Boy så dyker en stor stor bild på Obama upp på storbildsskärmarna där tidigare starspangled banner visats. You be my american boy.

Och enligt pålitliga intierade källor så var röstdeltagandet i Hollywood ovanligt högt (och jag bara antar att de röstade på Obama).

Det är helt enkelt inne med minoriteter. Jätteinne. På ett lite mer seriöst sätt än Din Skos Ethnic Edition.

Det här hör egentligen inte till saken, men jag snubblade över en Aftonbladetartikel med rubriken Bögar, horor, knarkare och afrikaner. (Fast nu verkar den ha försvunnit. Hmm.) den handlade iofs om donation, och att tidigarenämnda grupper inte får donera organ, hur friska de än är, och hur stort underskott på organ vi än må ha. Men skitsamma, det var rubriken som jag fastnade för. För jag tror att vi i större och större utsträckning kommer att få se nya vapen för att lyckas. I USA-valet var det just bögar, afrikaner, kvinnor (inte en minoritet i allmänhet, men inom högt uppsatta politiker så) som man använde på ett nästan positivt sätt. Det var Palins tonårsgravida dotter, det var McCains lesbiska dito, det var Hillary, det var den skitgamla dömde mannen som vann något jag vet inte vad i typ Alaska.

I Sverige har detta dykt upp lite mer diskret, här har vi haft partiledande kvinnor ett rätt bra tag, och vem vet. Mona kanske är vår Obama? Kristdemokraternas Ungdomsparti hade för ett tag sedan en homosexuell ordförande. (Han avsattes/slutade dock inom typ ett halvår av mystiska anledningar).

Jag har ingen egentlig poäng med det här. Men det är lite spännande att se, speciellt när man kommer på sig själv att faktiskt reagera på det. Det vore dock tråkigt ifall man bara betraktade Obama som Den Svarte Presidenten, istället för en rätt vettig, ung president som företräder det minst onda partiet därborta. Jag inbillar mig trots det att det kanske öppnar lite möjligheter och spräcker en fördom här och var.

The Times They Are A'changing.

November

Min goda vän Fanny är min favoritnörd. Hon har massor massor med LP-skivor, som hon sorterar i bokstavsordning. Hon har en stor bok där alla skivor finns med, så att hon kan kolla upp vilket år skivorna släpptes, så hon under varje artist och bokstav kan sortera i rätt utgivningsordning också. Hennes CD-hylla har samma upplägg.

Fast det som gör Fanny till min favoritnörd är att man hittar oförhappandes guldkorn mitt i all country, blues och andra godsaker. I CD-hyllan trillar plötsligt Wu-Tang Clan fram, och i LP-backarna finns en säkert snart K-märkt Smurfpartaj i Smurfland.


Och nu, när dimman ligger tät över den helt värdelösa Stångån så kan man inte låta bli att tänka att November - En ny tid är här.

(Den översta bilden är naturligtvis helt skamlöst kapad från Fanny, men hon har säkert inget emot det. Har hon det så hänvisar jag till Lobachevsky)

I bet your boyfriend hates you most

Snön kom och gick över månadsskiftet, lade sig inte, men flingorna var stora.

Jag är helt slutkörd efter flytten, men nu är vi här. Det ser ut som pekka fortfarande, vi måste köpa massa nya möbler för att kunna packa upp resten. Övergången 15 kvadrat till 54 kvadrat var lite klurig.

Jag är så trött, så trött. Ska gå till jobbet om en halvitmme eller så, men känner mer för att packa ner mig i täcken och titta på brittiska deckare tills allt känns bra. Är på för dåligt humör för att vara duktig och arbetsför. Har satt Adam Greens Who's your boyfriend på repeat.

Och så får det vara med det! Nu måste jag svepa ihop lunch på något smidigt vänster.

Inte många bokstäver skiljer idol från idiot.

Jag har ingen TV nuförtiden, och jag har aldrig tyckt att det är så skönt som när man snubblar över någon hemsk idolskandal.

Som jag tidigare sagt tycker jag att Idol är jätteroligt, så länge man får se dom dåliga. Sedan blir det tråkigt. Fenomenet har skapatytterligare en grupp av 'kändisar. De är varken A-, B- eller C-kändisar, de är inte-kändisar-än-kändisar. Det har bevisligen funkat. Det är ju populärt och så. Man 'expanderar konceptet med eftersnack och andra fräscha, sköna grejer'.

Jag tyckte att det var rätt klockrent att sätta dit en lite uppmärksamhetskåt och kattaktig Katrin Schul...jag menar Zytomierska som börjar kalla folk bögiga och tjocka och allt vad det var. Det är väl ingen som blir förvånad. I den 'riktiga' musikbranschen får folk säkerligen höra sådant dagligen, men då är det okej, för det slipper vi se på prime time. Skärp er - ge Zytomierska en stor vodkagrogg före varje eftersnack istället för att ge henne en 'time-out'. Sedan jävlar får vi se på bra TV. På så sätt kommer vi dessutom ifrån det tråkiga när det bara är bra folk kvar, då får vi se lite mer trashig. Tänk er:

En full Katrin, med lite rinnande smink och sladdrig röst, som hela tiden refererar till Johan Palm som 'den där lilla tjejen' för att sedan gråta md sina tättsittande ögon över skilsmässan. Till slut somnar hon emot juryn. Det är bra TV. Nu ska jag bara få dom att återanställa henne. Och köpa en TV.

Nicolai Ivanovitj Lobachevsky

Det är inte mannen i titeln jag ska tala om. Inte heller, annat än som snabbast, Tom Lehrer som skrev sången om honom.

Jag ska tala om tendensen som låten handlar om - plagiarism. Men först, Lehrer. Lehrer är världens coolaste matematiker, som under 50- och 60-talen uppträdde med sitt piano och sina satiriska sånger om världskrig och kärnvapen, och andra saker som liksom låg i luften. Ett par av dom handlade dessutom om matematik som t.ex. That's Mathematics, New Math och - Lobachevsky. Ta en minut och lyssna igenom sången.

Lobacehvsky var alltså en rysk matematiker under det tidigare 1800-talet. Han var inte helt dålig på sitt arbete heller. Låten är dock även känd som Plagiarize men såvitt jag vet finns det inga belägg för att den gamle ryssen var och pillade i andras arbete.

Hursomhaver, till den avlägsna poängen. The Hives har gjort en påstådd Lobachevsky och pillat med sina långa, svenska klåfingrar i andras syltburkar - stulit riff och melodislingor. Nu blir de stämda av The Roofies John Shapiro, som menar att deras Tick Tick Boom (2007) är på tok för lik sin egen Why you som spelades in tio år tidigare. Nu tar han i med sina amerikanska hårdhandskar och stämmer The Hives för deras hemska stöld.

Jag tänker mig tillbaka till 1800-talets början, som jag ju upplevde och därför vet allt om. Jag ponerar att Tom Lehrer hade en poäng när han anklagar Lobachevsky för plagiat av diverse formler och matematiska skrifter. I sången pungslår den fiktive ryska matematikern som inspireras av Lobachevsky påstådda plagiatfasoner genom att sälja sitt matematiska manuskript till 'Metro Goldwyn Moskva' och låta Ingrid Bergman spela en del av hypotenusan. Tänk om det hade funnits upphovsrättslagar på den tiden. Då hade upphovsmannen säkerligen stämt hans ryska, blåfrusna röv till Sibirien.

Och verkligheten efterapar fiktionen även här, The Hives har säkerligen fått en eller annan krona för Tick Tick Boom. Och inte en själ kan hävda att låtarna skiljer sig mycket från varandra. Se själva.



Och vi minns alla andra plagiat/påstådda plagiat som dykt upp. Schlagerns Anna Sahlin eller Sahlene som tävlade för Estland med Run Away to the Stars, som ju faktiskt hade precis samma melodi som R Kellys I believe I can fly. Schlagerstjärnor är ju som bekant ofta sugna på att sammankopplas med folk som är fällda för att ha haft sex med minderåriga.

Likaledes verkar musikdocent Per Erik Brolinson ha något personligt emot Håkan Hellström (något han inte är ensam om), och menar att När jag ser framåt är identisk med Andrew Lloyd Webbers Pie Jesu. Han menar också att Kom igen Lena! och Cornelis Sång till Veronika har samma text.

Så kan det gå! Jag tolkar detta som att Tom Lehrer har fattat grejen - plagiering leder hursomhelst till att någon någonstans blir jätterik. Och det är det viktigaste.

The Breakup

Kära KP,

Min sambo sa igår att han önskar sig Kents samlingsbox i julklapp av mig.
Ska jag göra slut?

Svar till "Jag trodde jag kände honom -89"

Rainy Weather

"Snöoväder"!, viskar juristen i fikarummet.
"Det snöar just nu i Norrland!", fyller förhandlaren i.
"Åh, snöbollskrig på arbetstid!", fnittrar ekonomen glatt och glömmer bort alla löner som ska fyllas i.

Men himlen är fortfarande grå och tung över den surrande myrstacken Linköping.

Aftonbladet utropar: Varning för kaos!, och förutspår hårda vindar och snö i östra delarna av Götaland och Svealand idag.

Men det Östra Götaland jag ser genom fönstret är inte kallt, bara rått, och inte vitt, bara grått. En råddigt skyline med domkyrkan som utropstecken över tråkigheten och slabbigheten. Marken är inte vit och fluffig, som mashmallows, utan brunsvart och tjärartad där löven kletat ihop sig med det som i mina önskedrömmar kan ha varit morgonfrost.

Det enda kaoset finns i lägenheten, 15 kvadratmeter flyttkartonger, dåligt förvarade LP skivor, madrasser och sopsäckar med kläder.

Jag lusläser artikeln. I resten av Götaland kommer nederbörden som regn.

Det var då min typiska tur. På radion lagar en parant dam med tysk accent spetskålsoppa, och är mycket excalterad ("Den är zååå müchet bättre än vanlig weisskohl!"). Sätter på Tom Waits Rainy Weather och rullar in mig, som en dolme, i täcket och sjunker in i tristessen. Jag kan inte låta bli att vara mycket besviken, trots att Halloween ännu inte har kommit och gått. Och alla för-en-regnig-dagfilmer ligger nerpackade i någon av flyttlådorna som tornar upp sig. Jävla skit.

Hösten ska egentligen vara en underbar tid. I själva verket borde hösten markera årsbörjan, eller varför inte slå på stort - tidsräkningens början. Man omgrupperar sig själv, klipper håret (läs: nystartar), blir ambitiös på jobbet, köper pennor utan tuggmärken. ("Savoykohlen är den vackre kohlen.") Höstdepression är en myt, en ful lögn. Aftonbladet har säkert spridit ut den också, precis som de ljög ihop ett underbart snöoväder. I själva verket var det nog snölögnen som gjorde oss höstdeprimerade - hoppet som steg, för att sedan falla hårdare och stupare än den isländska ekonomin.

Så istället för degande framför filmer (jävla flytt) så sätter man musiken man har på mobilen på högsta volym och dubbar vissa artister till höstmusikens riddare, för att de på fiktiva hästar räddar mig lite här. Ifrån vad återstår att se, men O'death gör ett bra jobb. Creds till Imra som tipsade.

Public Service

Nu när hösten har tagit i med hårdhandskarna så börjar man att uppskatta inomhusaktiviteter och apati, eller ibland antipati. En inomhusaktivitet jag verkligen har börjat hitta tillbaka till är radiolyssnandet, och den aktiva varianten av det. Som jag tidigare gnällt om så är jag emot det passiva radiolyssnandet, t.ex. i butiker eller lugna favoriter, men den aktiva varianten där man kan härja på egen hand, bli upprörd, för att sedan lugnas av någon låt som plötsligt körts in i debatten. Typ Ring P1, eller Klinga på P2 om världsmusik.

En annan favorit, som dock ej hör till musik osv, är Godmorgon Världen. Delvis för det klockrena namnet, samt för att det är så fint och populistiskt.

Fast det roligaste är de högtravande kulturprogrammen. Jag får alltid en bild av att man har tagit två (oftast kvinnliga, 25-28-åriga) praktikanter och gett dom en diktafon och en fribiljett till någon obskyr utställning. Sedan har de fått leka lite som de vill, kommit på ett flummigt ämne som ska 'analyseras' för att sedan krydda hela programmet med internskämt dem emellan som gör att de aldrig kommer till punkt.

För rätt länge sedan hörde jag ett sådant program på någon public servicekanal. Två tjejer spånade om lyckan i konsten. Det var inte ett tokigt upplägg då nutidskonsten ofta kan vara lite dystopisk eller ideologisk eller rentav propagandistisk. Ivf gör den titt som tätt anspråk på att provocera (huruvida den är det återstår till gemene man att avgöra). Och vad händer? Den lysta intellektuella debatten i programmet utgår, och ersätts av att de fnissande går runt i utställningslokaler och pratar om vilka färger som gör dom glada.

"Jamen, rosa och silver, det tycker jag är lite roligt. Då skrattar man nästan lite, liksom allts...eller vad tycker du?"
"Jamen äääär det verkligen lycka när man är glad? Alltså, jag tänker, vad är lycka? Eller vad säger du?"

Jag tycker världen om public service, men får för mig att kvaliteten urlakas för varje år som går, ivf på kultursidan. Det kanske är inbillning, men P3 kan användas som argument. Från en rätt sjysst kanal som fungerat som ett lite smartare och roligare alternativ till kommersradio à la Radio Match (för er som minns den eran) till en skrikig Sanna Bråding som snackar snoppar med Melinda Wrede. Eller jag vet inte, ungdomen kanske gillar det där skrikiga flamsiga. Jag kanske börjar bli tantig.

Men vafan, nog ska väl intervjuarna/programledarna kunna ställa lite frågor om musiken/konsten och vad artisterna vill i intervjuerna snarare än att skämma ut sig, medan man hör hur artisten i fråga blir mer och mer skeptisk. Mja. Vi får se vartåt det barkar.

Upprop för den efterlängtade kulturrevolutionen?

Long time no see, och det lär väl fortsätta ett tag

1. Jag jobbar heltid, vilket för mig till punkt 2...
2. Jag jobbar med bostadspolitik, vilket innebär att det tar upp en hel del tanketid för mig.
3. Detta innebär att när jag inte lever samboliv och tänker på bostadspolitik tänker jag på att hitta en ny lägenhet.
4. Jag har alltså jävligt mycket bättre (?) saker att tänka på än musik.
5. Jag har börjat uppskatta att lyssna på musik igen, vilket för mig till punkt 6...
6. Jag har konstaterat att det just nu är sjysstare att lyssna på musik än att skriva och bry mig om den.
7. Jag ska börja spela in min sologrej på fredag, vilket gör mig helt uppspelt och fnissig som den lilla skoltjej jag är. Kolla in www.myspace.com/glossolali framöver (om ett par fem veckor ivf).
8. Jag har alltså förbannat lite med tid för rekreation och roliga grejer (bortsett från inspelning och annat i den stilen, sova), till detta räknar jag det här gamla skrället till blogg.

Men ja, hursomhaver. Ska försöka ta mig i kragen och skriva lite när andan faller på. Så att alla typ tre läsare får sin omättliga törst efter mig stillad. Håhåjaja.

Hon & Han

En brittisk internetvän skickade en dag en låt till mig, där jag satt aningslös och oförberedd. Och nu hade jag funnit musik som musik ska vara. Det blev svårt att förstå varför oh varför man tidigare förorenat

Låten var I was made for you, och bandet hette She & Him. Debutalbumet Volume One släpptes i mars i år och innehåller 36:33 minuter av öronorgasm.

Mäkta förvånad blev jag även när jag började kolla upp vilka She & Him var och märkte att de bestod av skådespelerskan Zooey Deschanel (Almost Famous, Elf, Bridge to Terabithia, The Go-Getters) och indiemusikern M. Ward, som stått bakom 6 fullängdsalbum och varit med och petat i alltifrån Bright Eyes till Beth Orton till R.E.M. till Bruce Springsteen. Impresserande, som det heter på svenska.

Så, varför bör alla skänka sina hårt förvärvade sparpengar till She & Him och lova dom evig trohet? Svaret är enkelt.
Det finns något helt oslagbart när man blandar folk- och countrygångar med 60-talsnostalgi, och med en banjo slår detta aldrig fel. Ytterligare en anledning är att Zooey Deschanel är sexuellt upphetsande.

De bästa spåren är I was made for you, Black Hole, Sentimental Heart och Sweet Darlin'. Det vill säga en knapp tredjedel av skivan, för det är så otroligt bra, det här. Stört bra.

Thou Shalt Always Kill

Efter min upprördhet över den politiska/ekonomiska situationen så återfår jag fattningen, och halkar in på livsåskådningar och musik. Så jag är tvungen att lägga upp världens kanske bästa låttext som en ledstjärna, som budord. Så här har ni en helt korrekt text till Dan le Sac vs. Scroobious Pip:s Thou Shalt Always Kill, har ni inte hört den så finns den att se och höra här:

Thou shalt not steal if there is a direct victim.
Thou shalt not worship pop idols or follow lost prophets.
Thou shalt not take the names of Johnny Cash, Joe Strummer, Johnny Hartman, Desmond Decker, Jim Morrison, Jimi Hendrix or Syd Barret in vain.
Thou shalt not think that any male over the age of 30 that plays with a child that is not their own is a peadophile. Some people are just nice.
Thou shalt not read NME.
Thou shalt not stop liking a band just because they’ve become popular.
Thou shalt not question Stephen Fry.
Thou shalt not judge a book by it’s cover.
Thou shalt not judge Lethal Weapon by Danny Glover.
Thou shalt not buy Coca-Cola products.
Thou shalt not buy Nestlé products.
Thou shalt not go into the woods with your boyfriend’s best friend, take drugs and cheat on him.
Thou shalt not fall in love so easily.
Thou shalt not use poetry, art or music to get into girls’ pants.
Use it to get into their heads.
Thou shalt not watch Hollyoaks.
Thou shalt not attend an open mic and leave before it’s done just because you’ve finished your shitty little poem or song, you self-righteous prick.
Thou shalt not return to the same club or bar week in, week out just ’cause you once saw a girl there that you fancied but you’re never gonna fucking talk to.
Thou shalt not put musicians and recording artists on ridiculous pedestals no matter how great they are or were.
The Beatles… Were just a band.
Led Zepplin… Just a band.
The Beach Boys… Just a band.
The Sex Pistols… Just a band.
The Clash… Just a band.
Crass… Just a band.
Minor Threat… Just a band.
The Cure… Just a band.
The Smiths… Just a band.
Nirvana… Just a band.
The Pixies… Just a band.
Oasis… Just a band.
Radiohead… Just a band.
Bloc Party… Just a band.
The Arctic Monkeys… Just a band.
The Next Big Thing.. Just a band.

Thou shalt give equal worth to tragedies that occur in non-english speaking countries as to those that occur in english speaking countries.
Thou shalt remember that guns, bitches and bling were never part of the four elements and never will be.
Thou shalt not make repetitive generic music,
thou shalt not make repetitive generic music,
thou shalt not make repetitive generic music,
thou shalt not make repetitive generic music.

Thou shalt not pimp my ride.
Thou shalt not scream if you wanna go faster.
Thou shalt not move to the sound of the wickedness.
Thou shalt not make some noise for Detroit.
When I say “Hey” thou shalt not say “Ho”.
When I say “Hip” thou shalt not say “Hop”.
When I say, he say, she say, we say, make some noise… kill me.
(Ah, I forgot where I was...Hang on.)

Thou shalt not quote me happy.
Thou shalt not shake it like a polaroid picture.
Thou shalt not wish you girlfriend was a freak like me.
Thou shalt spell the word “Pheonix” P-H-E-O-N-I-X not P-H-O-E-N-I-X, regardless of what the Oxford English Dictionary tells you.
Thou shalt not express your shock at the fact that Sharon got off with Bradley at the club last night by saying “Is it”.
Thou shalt think for yourselves.
And thou shalt always… Thou shalt always kill.

Brandtal

Jag vet att jag ofta har skämtat här, tagit i med starka uttryck och dragit mina åsikter lite längre för skojs skull.
Jag vill därför understryka hur fruktansvärt allvarlig jag är i detta, för jag är rädd för världen i stort just nu, nästan rädd för mig själv. Jag är rädd för historien och jag är rädd för människan. Främst av allt människan.

Jag äger ingen TV, vilket gör mig både gott och ont, jag läser på tok för lite nyheter, vilket även det är på gott och ont. För de nyheter vi visas är inte de vi behöver se. De vi behöver se betraktar till och med jag som konspirationsteoretiskt dravel, för det mesta. Men ge akt på de tendenser vi faktiskt får se, och ge akt på att inte betrakta dom som petitesser. Det är nu om någonsin vi behöver se det stora hela, se sammanhangen.

EU är ingen nyhet, och den Afrikanska Unionen - AU har funnits sedan 2002. AU bildades som en parentes ungefär som EU under uppbyggnad, med grund i OAU (organisationen för Afrikansk enhet), men efterföljaren, likt EU, tar grundidén steget längre. I det stora hela är de tendenser till kontinentalt baserade förenta, gränslösa stater. Nämnas ska även ASEAN och ACD - Asia Coorporation Dialogue, eller Asian Union, som likt EU i grunden varit och fortfarande är en ekonomisk samarbetsorganisation, men som, likt AU, har grundvalar som vilar på ett unifierande av kontinenten - med en ekonomisk bas. Minns även att EU expanderar i söderled - bildar medelhavspakter med arabländer, och i slutändan kan man betrakta även dessa som en del i den europeiskekonomiska gemenskapen. Eurabia om man vill vara fyndig.

Den Nordamerikanska Unionen är inte heller något man hör talats om. I själva verket känner knappt amerikanarna, mexikanerna eller kanadensarna till den. Trots att detta har varit i rullning i uppemot sextio år. Som en parentes kan nämnas att tre generationer av Bush, son, far och farfar, har varit involverade i detta. När man söker på det så ser man ingenting om fiall detta har gått igenom, ellerr alls mycket information förutom två halvnya preparationstexter med det vanliga puttegullet. Union, enhet, kärlek. Jämlikhet. Centralisering. Sittande Bush har dock redan godtagit idén, ekonomiskt och principiellt - och nordamerika som det ser ut idag kommer att vara glömt inom tjugo år. Världen som den ser ut idag.

Men man borde kanske inte vara förvånad. De senaste hundra årens ekonomiska lagstadgande och debatt har lagt grunden till unioner, kontinentala sådana. Det kan kallas globalisering, globalisering är populärt. I själva verket är det centralisering. Gränserna, länderna, öppnas på vid gavel i större och större utsträckning, coh för den delen regleringar som vaktar den individuella integriteten. Vi har att se fram emot fyra stormakter - EU med euron, AU, NAU med den planerade ameron och ASEAN/ACD. Och i sinom tid har vi uppnått en ekonomiskt toppstyrd världsstat - som en slags hånfull parodi på Trotskijs idéer, en världsregering. Hur stort inflytande har den enskilde?

Jag citerar:
"We are grateful to The Washington Post, The New York Times, TIME magazine and other great publications whose directors have attended our meetings and respected their promises of discretion for almost 40 years.
It would have been impossible for us to develop our plan for the world if we had been subjected to the lights of publicity during those years.
But, the world is more sophisticated (läs: indoktrinerad, okunnig) and prepared (läs: preparerad snarare än förberedd) to march towards a world government. The supranational sovereignty of an intellectual elite and world bankers is surely preferable to the national auto-determination practiced in past centuries."
-David Rockefeller, Council on Foreign Relations (den organisations som utarbetat NAU).

Poängen, och varför jag är rädd för oss alla, är att när förändringen kommer så är det vi som ber om den - och samtidigt är det inte demokratiskt. Krig upprätthålls för cirkulationen av pengar, lagar stiftas på mer eller mindre allmän begäran - FRA-lagen, Patriot Act m.fl., för vi är rädda. Och vinnarna är inte presidenterna, hemska USA, utan bankerna. Däri finns det ingen diskussion. Centralbanker är så byggda. I själva maskineriet bygger på att de har monopol på tillverkning av pengar, och lånar dess pengar till staten med ränta. Hur ska då räntan betalas tillbaka, jo, man trycker mer pengarsom lånas av staten mot en ränta och så fortsätter det. Tills ekonomin kraschar. Ett exempel är depressionen i USA.

Och hur kan man protestera när man inget vet eller inte bryr sig? Den media som hörs ägs av de som arbetar för en världsregering. De tackas för sin diskretion. Tack för att ni aktivt motverkat kunskap om världordningen, tack för det överförmynderi ni satt oss i, tack så hemskt mycket för att ni tagit ifrån oss rätten att själva skapa oss en åsikt för att vi hittills inte varit 'sofistikerade nog' för att inse vårt eget bästa.

Så ge akt på tendenserna. Jag var förut inte rädd för säg FRA-lagen som exempel, för jag har inget att darra för. Och ärligt talat, de lär ha avlyssnat allt det där hela tiden ändå, men ni är det läge att sätta det på papper att de får. Och det är en lag som faktiskt är efterfrågad, trots det starka motståndet, det var på gång redan under Bodström. Vi kan skylla på nedladdning eller terrorism, men det är inte de bakomliggande orsakerna. Se tendenserna. Svälj inte blahaet vi får med bröstmjölken. Och bli för fan inte dummare än vi redan är. Jag mår nästan dåligt över kultur och konst, i synnerhet musik, då konsten är död - men det jag mår dåligt över är att jag bryr mig om just detta. Även de är tendenser till det stora. Men jag borde bry mig om något som spelar en riktig roll, tänker jag. The Cure är bara ett band. The Smiths är bara ett band.

Globalisering är inget annat än ett sätt att ta ifrån oss makten, hur fint det än kan låta. Lycka, välstånd för alla. Och samarbete kommer alltid att vara bra, men inte det här.

På FN:s hemsida om globalisering kan man läsa mer om detta. Men i ärlighetens namn har jag aldrig blivit mer rädd än när FN som man annars betraktar som en något korrupt men med en god bas säger saker som "Globalisering – en kraft som inte kan stoppas", vilket bara svider, och räknar upp hur fantastiskt det är att man kan köpa Coca Cola i alla länder. Notera även att det enda som nämns är pengar, siffror. Summor.
"Globaliseringen har redan fört med sig ett betydligt välstånd till områden i världen som länge varit fattiga, men också ännu mer välstånd till områden som klarade sig bra redan innan.", skriver de. Allting blir bättre, ekonomiskt, överallt. Det finns bara ett problem: Ekonomin KAN inte bli bättre överallt, ekonomi är ett flöde, där pengar byter ägare. De kan inte vara en oändligt uppåtgående spiral. Vi blir säkert 'rikare' i teorin om vi trycker mer pengar till varje stat, men vi vet ju alla var de pengarna kommer ifrån, och att det bara trycks mer och mer, och att detta inte leder någonvart alls. Det är en orm som äter upp sin egen svans.

Idåligt

Jag tillhör den hälft som älskar förnedrings-TV. Jag ser ingen, eller liten, poäng i att se på Idol när det bara finns bra folk kvar, America's Got Talent är bara kul när de inte got talent. jag inser att detta inte alls är snällt.

När Idol lanserades i Sverige vill jag minnas att det blev en mindre debatt om det här med löpsedlar om Satansjuryn och deras vilja att bryta ner allt och alla i sin väg. Juryn som krossade drömmar. Juryn som stal godis från barn. Clabbe som med en stor pondus och en irriterande röst fick flickor att gråta (och den här gången för något han sagt, inte bara för hans blotta existens). Detta var ju helt klart bra TV, om inte på en hög nivå så på en lagom nivå för genren. Debatten tystnade ju även den av en anledning; om allavet att man troligtvis kommer att bli sågad så får man liksom skylla sig själv om det inte går som man vill. Den som är med i leken får leken tåla, you can't always get what you want...

Så vad gör de? De kastar ut juryn. Jävla pullhuvuden. Bye Bye Swartling, nu ska vi titta på pussenuttegulljuryn bestående av Anders Bagge, Laila Bagge och Andreas Carlsson. De är säkert kompetenta på alla sätt och vis, men det gör det hela så mycket trååååkigare. Vi vill inte ha fruktansvärt lyckade låtskrivare, vi vill ha lite godtycklig marknadsmässigt produkttänkande och Kishti Tomita på engelska. Det här lär ju bli lika lyckat som Star Wars - The animated series, med tillhpörande merch, film och actiongubbe.

Fyfan.

Well, Welch och ett avslöjande!

Gillian Welch = efter(eller ja, under) fyllan musik säger Tanja och Fanny (fast Fanny säger det alltid). 'Vild kväll' med öl, 55an och oväntat häng med en höstadieväns kusin som agerar gatumusiker.

Och här kommer avslöjandet:

Undertecknad är numera medlem i ett spontant barbershop band vid namn Father Flanagan's All-night Nigger Queen Kosher Café. Vi kommer att finnas på gator och torg framöver så håll utkik på ofta trafikerade gator i Linköping,

Övergången - och varför man aldrig lyckades så bra med den

När jag var ett litet pyre, för många hundra år sedan, under det glada nittiotalet så var världen vacker med kulörta plastlådor till matsäcken, och skinn på O'boyen. Man hade redan vuxit ifrån Smurfhits och var därför både stor och förståndig.

En sak är värd att konstatera: barn under 16 år likriktade och dumma gällande musik, men också identitet i övrigt. Vi är alltid formbara, men då var vi formabarare.

Tilläggas ska även att nittiotalets musikutbud var riktat och begränsat - och detta är naturligtvis en halvsanning. Det fanns lika mycket musik då som nu eller på åttiotalet, resten av musiken doldes inte undan i skumma regeringsbyggnader eller så. Men den musik som man möttes av på radio och TV (Voxpop) var begränsad till ett fåtal band som hade monopol på genren. Det fanns inga egentligen tjejband som Spice Girls, inga som kom i närheten av konkurrens. Och i New Kids On The Blocks kölvatten plaskade Back Street Boys (som jag själv såg live i Göteborg 1998) , utan någon större tävlan ifrån Five, eller Take Five, eller Take That.

Så vi åttiotalister, förutom de lyckliga vars föräldrar utövat indoktrinering ifrån andra årtionden eller från för en elvaåring okända genrer, var likritade snorungar som lyssnade på max fem olika band: Spice Girls, Back Street Boys, en eller två kopior av tidigare nämnda band, och något som föräldrarna lagt till. I mitt fall fick jag med mig någon suspekt afrikansk kvinna och hyllningssånger till Victoriafallen, och Rolling Stones.

Är det då underligt att man som åttiotalist ballar ur totalt när det magra men överdådiga musikklimat man vuxit upp med, lärt sig att älska, och hängt sig fast vid dess tomma spene, över en natt förvandlats till en neoliberal evig fest med tusentals olika band som finns överallt när och hur du än vill ha dom, och hälften har aldrig sett röken av skivkontakt för alla kan. Vad ska man ta sig till? Herregud internet fanns inte i stor utsträckning när vi var små, och vi var så små att vi inte riktigt visste hur vi skulle hantera saker och ting när det kom. MP3n. Hårddiskar större än 100 G. Dessa självklara underligheter.

Men frågan är om inte krocken och samlarmanin och en halv oförmåga att riktigt hänga med i svängarna komemr ifrån de n ya tänkesätten snarare än tekniken. Fast ja, det där är väl en orm som äter upp sin egen svans.

Tråkiga Tanja

Vi skiter i hela idén med veckans playlist, va. Nu är det så vi gör, va.

Jag kan skylla min avsaknad av inlägg den senaste vecka på djupgående research, och ett rikt socialt liv, fyllt av äventyr och drömmar inför framtiden. Detta vore naturligtvis både lögnaktigt och dumt, då jag i själva verket har varit uppbunden av arbete för regeringen i ett land jag inte får nämna namnet på.

Dock har jag börjat ögna igenom ett viktigt dokument i svensk punkhistoria - IQ55:s uppgång och ganska dramatiska fall. "Men Tanja, varför då?" hör jag er skrika. Jo:
Min pappa har tagit på sig ett projekt, nämlige att scanna in de tusentals bider både han själv och min farfar har tagit, samt lite ströbilder från annat håll i släkten. Bilderna sträcker sig från 10-tal till 90-tal, och är därmed förbannat intressanta. Och bland sjuttiotalsbilderna fanns naturligtvis en samling foto ifrån en IQ55-spelning. Och där tar det hela sin början. Stay posted.

The Odd Couple

För ett par månader sedan, den 18e mars i år, släppte Gnarls Barkley sitt andra album - The Odd Couple. Jag hade sett fram emot detta ganska så rejält, då St. Elsewhere är en grym albumdebut och att deras Hultsfredspelning 2006 var så störande bra.

Men tji fick jag. Trots att albumet är välproducerat (Danger Mouse, ni minns säkert min pepp) är albumet för mig ojämnt och bitvis tradigt. Arrangemangen är snygga, men låtmaterialet är spretigtoch efter höga förväntningar så får jag väl skylla mig själv. De enda höjdpunkterna är egentligen Charity Case, vars intro iofs är en kapning av Go-Go Gadget Gospel från första skivan och med ett trumkomp som understryker Danger Mouses inblandning i Becks Modern Guiltplatta, Save My Soul och Run (I'm a natural disaster). A little better sticker också ut, men bara lite.

Och för att förklara det tråkiga med övriga låtar:
Överdrivet charmfartig neosoul är det som gör Gnarls Barkley bra, och det är det de gör bra. Och trots att de lyckades göra mer renodlat hiphopiga låtar som Necromancer på St. Elsewhere bra, så blir de försöken taffliga här då de inte håller klassen. Jämfört med den slags musik som de gör bäst, dvs neosoul som Charity Case, så ser resten av skivan ännu tristare ut.

Alltså medelbetyg, med sina absoluta fördelar.

The Dirt

Jag inser att jag är fruktansvärt efter här, då The Dirt släpptes redan 2001, men då var jag bara 12 ynkna år gammal och kunde inte bry mig mindre. Å andra sidan var det nog för det bästa; vilken 12-åring som helst skulle bli lite störd i de passager där Nikki Sixx beskriver exakt vad de gjort med kvinnor, påverkad av ett flertag skojiga droger.
Ytterligare en anledning att jag inte tidigare läst The Dirt är att medskrivaren Neil Strauss även skrivit äckelboken The Game: Penetrating the Secret Society of Pickup Artists, som jag instinktivt ogillar utan att ha läst den.

Hursomhelst så snubblade jag över boken i Norge, då min sambos rumskompis hade den liggandes och jag inte hade något att göra.

The Dirt, för er som mot all förmodan inte vet vad det är, är alltså en autobigrafi över MötleyCrües uppgång och farliga leverne. Det är läskigt, för om man låter bli att tänka på att det är en biografi så skulle The Dirt vara like sjysst dystopisk som Factotum, fast med mer vild hedonism och fler droger och rock, och i och med att boken raktigenom är ett ihopklipp av de fyra bandmedlemmarnas parallella historier så är det en litterärt sett förbannat bra bok. Det känns mer som ett par riktigt sjyssta karaktärsbeskrivningar. Men en biografi är det fortfarande, och så sett så är det fortfarande bra. Det finns i varje fall ingen censur.

En av bokens stora fördelar är underhållande och oväntat nog Tommy Lee, som kommer in i boken efter ganska många sidor, och kommenterar detta med något i stil med: "Fan, äntligen. Hur många sidor ska Nikki egentligen få?". I översättningen finns det dessutom massa roligt inlagda 'fan' i hans passager.

Jag har aldrig lyssnat in mig på Mötley Crüe, men man kan inte låta bli att bli lite småintresserad. Och även om de är dåliga så är det fortfarande en läsvärd bok.

respektive Det kan även nämnas att en planerad filmatisering av the Dirt är igång, och den ska om ryktena stämmer släppas nästa år. Regin står Larry Charles (som pillat i både Seinfeld och Borat-filmen) för, och det ryktas att skådespelare som Val Kilmer och Christopher Walken ska spela David Lee RothOzzy Osbourne.

Anti-Muzak Movement

Jag har tidigare pratat om musik som ett medel för påverkan, t.ex. i affärer och dylikt. På ämnet så snubblade jag över en brittisk anti-muzakrörelse som aktivt kämpar för tystnaden i samhället.

Muzak som idag i folkmun är synonymt med hissmusik, ungefär, är i grund och botten ett företag, som fått sitt namn efter första stavelsen i musik, och sista stavelsen i Kodak som var grundaren Squirs favoritföretag (varför vet jag inte, och jag vet inte om jag ens vill veta). George Squir uppfann ett sätt att via elnätet sända ut musik eller ljud ifrån en vanlig fonograf, det vill säga att företaget fungerade som konkurrent till kommersiell radio. Under trettiotalet spelades Muzak som lugnande effekt i just hissar, då folk fortfarande var nervösa och rädda för att slungas upp eller ner i skyskrapornas små metallådor. Först 1936 började Muxak användas i varuhus och arbetsplatser, då man märkte att det lockade kunder till att stanna kvar och konsumera, eller arbetare att arbeta effektivt.

Som jag har förstått det kämpar anti-Muzakrörelsen inte för att, vilket min första tanke var, att Muzak i grund och botten är en manipulativ idé som kan anses fördummande. De verkar snarare för tystnaden i samhället som sådan, med argument som att man inte ens på sjukhus slipper den offentliga musiken, och att man där om någonstans behöver tystnaden.

Jag kan hålla med dom på så sätt att offentlig musik tvingar sig på en på samma sätt som reklam eller vackra förpackningar, och att man någonstans borde få välja vad man vill lyssna på eller inte. Och det finns en poäng i att tystnaden i stadsmiljö är obefintlig. Man skulle å andra sidan kunna hävda att just det ständigt närvarande bullret är en anledning att spela musik, för man hör hellre ljuva toner än cementblandare och billjud. Det är hursomhelst ett intressant ämne, och en intressant 'kamp' de utkämpar.

Äntligen Hemma

Efter en sextimmars biltur genom natten är jag på gott och ont hemma i Linköping igen. Gott för att det är skönt att sova i sin egen säng efter nio dagar i ett annat land, ont för att jag längtar efter min sambo såklart. Men hemma är jag hursomhelst, och bedömningen förändrar inte läget.

Dock ska jag snart ge mig ut på vägarna igen, den här gången bara inom landets gränser. På torsdag åker hela familjen till Gotland för att titta på hus till mor och far som flyttar dit i höst.

Fördelen med att resa är att det finns väldigt lite att göra bortsett från att ilsket blänga ut genom fönstret, och att plugga in sin glappiga men användarvänliga musikmobil och lyssna på samma låtar om och om igen tills man kan dom utan och innan. När man kan en låt utan och innan börjar man till slut att lyssna på texten istället för att bara konstatera att man kan upprepa den, ungefär som när man säger 'mjölk' så många gånger på raken tills ordet i sig låter bisarrt. Hursomhelst har jag alltså suttit och tänkt på låttexter, knaprat Marabou och ilsket blängt på förbisusande träd.

Jag som själv skriver låttexter till ett band tycker att det är assvårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på, och blir oftast imponerad av det mesta jag hör (eller grymt besviken för att människor, inklusive mig själv, ofta är pinsamma pretton).

Man kan göra texterna ödmjukt pompösa som Weeping Willows, vars Blue and Alone kan få mig att grina som ett barn som inser att Fido inte alls åkt till en vacker farm där han kan leka med andra glada hundar, utan blev påkörd av grannen. I samma anda skulle Midnight Train ge mig en bultande baguette till tokstånd ifall jag haft en X-kromosom mindre.

Man kan göra överdrivet finurliga och genomtänkta texter som gränsar till ordlek, och som i sin komplexitet blir charmiga. Eller göra som Mars Voltas sångare och helt ignorera ords innebörd och bara gå efter själva tonljuden i dem för att sätta ihop dom på ett sätt som ofta låter snyggt men ofta innebär fuck-all. jag citerar: "Stained walks crutch in hobbled sway/Auto-da-fé/A capillary hint of red /Only this manupod "

Å andra sidan är det något så otroligt snyggt och klockrent med de enkla, slätstruket ärliga textraderna som ' You get me so lonely, baby, I get so lonely I could die' i Heartbreak Hotel. Det är helt enkelt a little less conversation och lite mer action. Ett annat bra exempel på denna enkla, ärliga slätstrukenhet är Kevin Tihista's Road Terrors låt Oh.

Ah, det mesta brukar funka, bara man framför eländena med en naiv självsäkerhet eller tillräckligt med självdistans för att folk inte ska tänka på vad man egentligen sjunger. Eller, som i vissa musikstilar, skrikmumla texten på en ljudnivå som inget mänskligt öra kan uppfatta.

The Rock'n'roll Showdown Del IV

Del IV

Jesse Hughes hand möter...luft. Hughes har helt glömt bort att räkna med att Prince är fruktansvärt kort; slaget går gott och väl en tvärhand över hans huvud.

Prince fräser och rättar nervöst till sin roliga lugg, Hughes tar chansen under denna tresekunderslucka i motståndarens uppmärksamhet, kastar sig raklång genom luften och stångar Prince rakt i låret med sina djävulshorn. Prince faller till marken - precis som Hughes, som vid fallet bryter sitt andra ben. Ett dödläge uppstår - de två sista kämparna har båda förlorat sina ben.

Publiken kan inte förstå vad som händer - det är för olidligt, för jämt och för spännande! Till och med kommentatorn är förstummad och har i stundens allvar rest sig upp i båset, och för första gången kan alla se vem han är. Först tror dom att det är ett skämt, att kommentatorn har satt på sig horn likt Jesse Hughes, men efter ett par sekunders tystnad så inser de att det är Dave Grohl som Satan, vars Foo Fightande röst under hela matchen har förankrat dom i våldet och blodet på arenan.

Hughes blir tårögd, både av smärtan och synen. Prince som ännu inte har insett allvaret gör två halvdana försk till att resa sig, men faller igen. De båda står nu på knä, tårfuktigt öga mot tårfuktigt öga. Prince tar fram sin Guccihandväska ochplockar varsamt fram sina stora, ädelstensbesatta ringar, medan Hughes ilsket rycker av sig pilotglasögonen, krossar dom i handen, för att sedan sätta på sig knogjärnen som väntat i de tighta, slitna jeansfickorna.

Tiden för catch phrases och dåliga låtreferenser är långtsedan förbi. Sanningens ögonblick. Nästa slag kan innebära musikalisk odödlighet för vinnaren. Stadion är knäpptyst.De båda måttar sina slag.

"G'day, mate!"

En röst hörs från kortsidan, där Homme för minuter sedan släpades ut, livlös. Två figurer syns i strålkastarnas motljus, de verkar hålla någon slags påk eller tillhygge.

"We figured we might just join in." Malcolm och Angus Young år självsäkert in på planen, och beväpnade med de cricketklubbor som matchar skoluniformerna fäller de både Hughes och Prince till marken. En kort stund försvinner de in i omklädningsrummen, men återvänder släpandes på Axl och Freddie, Danko och Josh, som placeras ovanpå Hughes och Prince. Sekunder senare skakar hela stadion i en hög smäll, och en fallisk rökpelare reser sig över stadion och staden.
"TNT and dynamite, mate!"

"Eeeeh...Ja, det där var ju oväntat!", hasplar Dave Grohl till sist fram, "men då allt är tillåtet här i The Rock'n'roll Showdown så utnämner jag härmed våra besökare från Hall of Fame, Aaaaangues och Maaaalcolm Young till vinnare!"

Publiken kan inte sluta skrika, och så vitt jag vet så skriker de än idag.

The End

The Rock'n'roll Showdown Del III

Del III

När jag lämnade er hängande i luften låg Freddie Mercury i fosterställning på planen, däckad av Josh Hommes fula spel. Ställningen är 2-1 till Team Males fördel.

När vi nu återupptar berättelsen om det största slaget i världshistorien springer Homme ett spontant ärevarv, trots att matchen är långt ifrån över.

Mitt på plan har The artist formerly known as Prince lyckats göra hål på Jesse Hughes knä med en flygande spark.
"Näe, se på sjutton!", vrålar den välbekanta kommentatorn över planen, "Det verkar som att Prin...Eh, jag menar The artist formerly known as Princes klackar... Ja jävlar! Prince har vässat sina klackar till dödliga kvinnovapen! Ett fult trick, men här på The Rooooock'n'Roll Showdown är ALLT tillåtet! Nu får vi se vad mer för ess våra gladiatorer har i skjortärmen!"
Jesse "The Devil" Hughes har under denna litania rest sig upp, trots det gapande såret, och blodet, och smärtan. Han ska precis till att ge Prince en hård, och med all säkerhet golvande, höger, då de bådas uppmärksamhet flyttas till vad som hänt vid en av planens kortsidor. Detta gör honom till viss del upprörd, han hade precis planerat att säga en catch phrase för att förstärka sitt slag och sin manlighet - "Don't speak, princess...I came to make a BANG!". Vid BANG skulle han slå till Prince. Men nu är hans plan förstörd, då all uppmärksamhet vänts mot Josh Homme.

Homme har nu hunnit med trehundra varv runt planen och har i publikens och strålkastarnas stekheta, pulserande värme drabbats av dehydration och värmeslag. Han griper sig krampaktigt om hjärtat, och faller till marken. Medan sjukvårdspersonalen rusar ut med en bår förkunnar rösten i högtalaren att ställningen nu är 2-2, och att allt hänger på Hughes och Prince.

Hughes återfår sitt fokus och sitt catch phrasetänkande.
"Imma give you a Raspberry Beret, fairy... of BLOOD!" Vrålet är ett crescendo, och han sluter exalterat ögonen och slår, hårt och rakt. Hans hand möter...

Ja, vad möter Hughes hand? Död? Princes huvud? Cliffhanger! I nästa och sista delen, Del IV, får ni upplösningen!

The Rock'n'roll Showdown Del II

Den spännande fortsättningen... MED BILDER! Fyfan vad härligt.

Del II

Det går snabbt, väldigt snabbt. På några få sekunder har Axl kastat sig fram till Danko Jones, och tagit ett låtsaspolisgrepp.
"Danko Jones!? Snarare Dunkad Jones!", skriker han i en skränig falsett. Jones får dock snabbt tag i Roses hår som täcker stora delar av planhalvan, och biter med sina rakbladsvassa rock'n'rolltänder av en stor lock. Axls ansikte stelnar till i fasa, släpper sitt grepp för att inspektera skadan och svimmar sedan då han inser att hans frisyr är förstörd för en lång tid framöver.

Högtalarrösten utdelar 1-0 till Team Male, men avbryter sig då Danko Jones plötsligt antar en grönaktig, sjuk färg, och stapplar av planen. Hårspraysförgiftningen fäller honom till marken, och högtalarröstens uppspelta ton formligen vrålar "1-1!".



Publiken är i extas. Handgemäng utbryter här och var på läktaren, och de i säkerhetspersonalen som försöker gå emellan får skråmor och näsblod.

Grälen stannar dock av när åskådarna igen märker vad som utspelar sig på planen, där Josh Homme och Freddie Mercury står med händerna och de hatiska blickarna låsta. Mercury överraskas dock när Queens of the Stone Agesångaren griper tag i ett fast skamgrepp runt Queenssångarens familjejuveler.
Mercurys falsett hörs över jublet: "MAMA! Oooo! I don't want to die!". Homme säpper greppet och Freddie faller handlöst ner på marken i fosterställning.
"And aaaaanother one bites the dust!", vrålar högtalarrösten som plötsligt börjar låta välbekant... Vem är det egentligen bakom mikrofonen?



Den frågan och andra besvaras (kanske)i nästa del, The Rock'n'Roll Showdown Del III - upptakten till upplösningen! Spänningen är olidlig!

Rockbjörnen och Myspace

Som ni säkert vet finns numera kategorin Myspace på Rockbjörnen. (Kid Down vann i år.)

Å ena sidan är det genialiskt, då, ja, det är väl aldrig dumt att föra fram mindre kända men bra band, och det är på Myspace alla finns. Det är till och med på Myspace alla nya oh så talangfulla stjärnskott hittas och göds tills de är fullvuxna kändisar på MTV. Då är det ju klart att man ska ha en kategori för det.
Å andra sidan tycker jag att det är värdelöst. Hela tanken med tävlingar som Rockbjörnen är en viss kulturelitism; etablerade band är i regel mycket bättre än demoband, för de har etablerat sig av en anledning. Börjar man dra in Myspacemusikmaffian i karusellen så har vi dagens samhälle i ett nötskal - alla är unika och otroliga, alla kan vara med och tävla, trots att Rockbjörnen och company är lika mycket tävling som EM i friidrott - de släpper inte in Örkelljunga Gymnasiums fem bästa häcklöpare trots att de är rätt duktiga, för att det är en elitistisk tävling där de kända är kända och resten av världen är pöbel.

I själva verket tycker jag nog att det är jättebra att kategorin finns, annars hade utvecklingen nog stannat helt. Jag är nog bara sur över att Johnossi inte vann, samt att alla tävlingar är demokratiska. Folket har i nio fall av tio fel.

The Rock'n'roll Showdown Del I

The Rock'n'Roll Showdown, där alla dina våta drömmar blir verklighet. En vacker historia i fyra delar.

Del I

Läktarna är fullsatta, och vinden går som ett sorl över planen när publiken rastlöst sträcker på sig och med förväntan försöker se när kvällens spelare äntrar scenen. Luften är mättad av öl, fesljumna corndogs och stora vimplar. Hela staden är i uppror. The Rock'n'roll Showdown ska äntligen gå av stapeln.
På ena kortsidan börjar Team Males supportrar heja, men orden försvinner i primalskriken och upphetsningen; ljuden låter snarare som ett konstant upphetsat stönande. Till slut urskiljer jag vad de skriker: "Homme! Homme! Homme!". Och precis när ljuden börjar lägga sig så syns plötsligt de båda lagens lagkaptener - Josh Homme representerandes Team Male som ilsket blänger på Team Shemales Freddie Mercury, som tar planens gräsmatta med hoppsasteg, glatt vinkades åt publiken.
Publikens sorl växer inom sekunder till ett öronbedövande klimax.
Hade planen varit tyst hade man hört Hommes låga morrning, och penpipornas knakande när Daggen som idag är domare uppmanar lagkaptenerna att skaka hand.

De övriga spelarna kommer inrusande på planen, presenterade av en ekande mansröst i högtalarsystemet:
"Och i Team Sheeeeeemaaales glitterdräkter har vi...The artist formerly known as Prince! (Eller ska jag säga Princess hehehe) följt av... Aaaaaxl Rose! Axl som fick utebli från Team Shemales senaste drabbning då han inte var helt outad...
Och från Team Maaaaales döskalledräkt kommer här... Jesse "The Devil" Hughes, som tagit sitt smeknamn på allvar ikväll och matchar sin bikermusche med röda blinkande djävulshorn! Han och Homme understöds av... Daaaaaanko Jones som ser ruskigt elak ut ikväll!
Kom igen killar, ge järnet... Put the 'laughter' in 'manslaughter'!"

Högtalarrösten tystnar i takt med publiken. Tystnaden blir till spänning, då spelarna ställer sig i position. Och så plötsligt hörs visslan ljuda, och som en man reser sig publiken upp - framåtlutande, vrålande...

Hur ska det gå!? Ska kukrockens manliga manlighet krossa laget som inte är rädda för att klösa och dra i håret? Eller kommer Shemales att spränga deras trumhinnor med falsett?
Uppföljningen kommer snart...

This Yellow Light!

Den 16:de November 2007 stod det spelning på schemat - Kulturnatten i Örebro. Bandet och en trogen supporterskara packade sig in i basistens rockmobile, knäppte kapsylen och satte kurs förbi Tjällmo och all redlighet. I bilen började allsången, som dokumenterades och i sedvanlig ordning förpassades till Youtube.

Originalet går att höra på Seizure City:s Myspace, i väntan på den hemsida som vår trummis Sebastian idoget knåpar ihop.

"Och hur gick då spelningen, när ölallsången låter så otroligt vacker!?" hör jag er skrika. Den gick naturligtvis som en dans på rosor. Taggigt, men välluktande.

Enligt skojiga funktionen Wordle skulle Den Omusikaliska Bloggen se ut såhär i ordpusselform:

Notera gärna 'fantastiska får' och 'fuckin genialiska sinnevärldar' i övre högra hörnet. Det är den här sidan som i ett nötskal.

Teorier om puls och rytmer

Det finns säkerligen någon initierad källa på papper som anser att musiken har funnits lika länge som den mänskliga kulturen. Det är i varje fall den allmänna uppfattningen, och den uppfattning som jag själv sluter mig till.

Den bilden vi har är alltså att i samma stund som vi utvecklats till en kännande varelse med förmåga att sätta ord på saker och ting, och förmågan att fantisera och tänka utanför lådan, har även det grundläggande behovet av samhörighet som flockdjur kombinerats med en förmåga att skapa riter och självständigt skapade saker att samlas kring. Däribland musiken; om det har varit i en grotta, bankandes på ett trumskinn med spontan allsång utan ord, eller senare sjungandes nationalsången ståendes på läktaren i väntan på en fotbollsmatch.

Musiken är alltså en såpass grundläggande funktion i vår kultur och vår uppfattning om oss själva i ett större sammanhang att den, som jag tidigare har nämnt i filmmusikinlägget, finns överallt, och idag till och med utnyttjas för att få oss köpsugna i shoppingcentret, lugna på spabehandlingen eller taggade på gymmet. Och idag är det sällan vi inte hör musik, vi tar inte en promenad utan mp3:n eller musikmobilen i öronen för vi har glömt bort tystnaden, och musiken är en så stor del av vår självuppfattning.

Både omedvetet och medvetet väljer vi musik efter humör och stämning. Är vi arga sätter vi på Rage Against the Machine, är vi lugna och avslappnade väljer vi Diana Krall istället. Är vi glada och uppspelta blir det kanske The Magic Position med Patrick Wolfe, eller något annat upptempo i dur.

Och här kommer jag till min teori. Grundläggande i musiken, och något som jag antar att musiken har utvecklats utifrån är rytmen. Kan det vara så att vi, som sagt antingen omedvetet eller medvetet, dras till den musik och den rytm som antingen för stunden eller ur ett större perspektiv har samma rytmgrund som vår egen puls? Att vi på något sätt försöker att ha en balans mellan vår kultur och våra hjärtslag, för att vi då har förankrat två sinnevärldar - en ren biologisk och en uppfattningsvärld?

Det spelar kanske ingen roll i det praktiska livet, bortsett från att vi redan är medvetna om hur öppna för påverkan genom musik är, men det är en intressant tanke, och en teori som jag är ganska övertygad om kan stämma.

Tycker du att jag är helt ute och cyklar så utmanar jag dig att komma med en motteori.

Jag är ju femtio gånger bättre. Kom igen.

Jag blir så otroligt uttråkad av themusicblog.se, som jag nu av någon oerhört puckad anledning gör reklam för. Som ni kommer att märka så är jag mycket bättre, och jag skulle aldrig tala om Arctic fuckin' Monkeys som ett "nytt band från 2002, som ingen annan än jag har hört talats om, och dom är faktiskt unika ba alltså, för dom har slagit ashårt i USA".
Det är dumt att äta nudlar när oxfilén står på bordet, men ja, bara för att jag är bättre, roligare, smartare, snyggare och mindre idiotisk än dom så kommer folk inte att rata dom. Folk gillar fadda nudlar, med utgånget innehåll.

Nej, men 'skämt' åsido.
Så illa är det inte, men musikbloggar i Sverige är överlag inte roligare än en dag i Ankdammen. Femton skivtips på raken, och sedan ett tips om en annan musikblogg som ens kompisar har gjort och ett humorlös och halvhjärtat men helpretentiöst försök att definiera det hårda i elektronisk emo.
Musiksnack utan praktisk tillämpning, och utan vidare diskussion. Boringness.

Man får inte vara pretentiös och ens nämna musik, och man får inte skriva om musik om man är över 28, för då är man antingen pedofil eller övervintrad. Det är inte rock. Alla vet att man dör vid 27 om man är rock nog för att klara av att skriva om musik. And dead men don't write about music.

Och i den BECKsvarta natten kom räddningen!

Så var den här, skivan som jag tänker nöta i botten tills reporna blir för djupa. Eller snarare spela tills ljudkortet och grannarna säger ifrån.

I förrgår, 7/7 2008, dvs dagen innan Becks trettioåttonde födelsedag släpptes Modern Guilt, producerad av ingen mindre än Gnarls Barkleys Danger Mouse. Oh fyfan, här har ni grejer. Köp, det är värt pengarna. Ladda ner ifall ni inte idds gå ut i det fina vädret. Se bara till att ha det här.
Varmt rekommenderas Gamma Ray som man kan tjuvlyssna på här.

1988 släppte Beck Hansen kassetten Banjo Story och har därifrån tagit sig via albumet Odeley (som f.ö. toppade Rolling Stones, NME:s och Mojos lista över årets album 1996) och låtar som Everybody's got to learn sometimes för att med Modern Guilt befästa sin status som musikvärldens bästa, mest ombytliga, genialiska människa. Och för all del, han har dessutom varit med i Futurama och jammat med Bender.
Om inte det övertygar er så är ni härmed inte mina vänner.

Jag hyser dock inga tvivel om att ni kommer att falla för det här, det är helt enkelt lite för bra, så jag har förberett en snygg fanposter ni kan skriva ut och sätta upp. Kanske i taket ovanför sängen i ert flickrum, kanske på toaletten.


Jag spenderade tio minuter av mitt liv bara för den hyllningen så ni förstår att det inte bara finns helt fantastiska besökarpremier på Den Omusikaliska Bloggen, utan även att Modern Guilt är skitbra.

Say it ain't so

Kultursverige höjer återigen temperaturen på oh-no-say-it-ain't-sotermometern. Klicka här för att bli fruktansvärt förvånade.

Veckans playlist, vecka 28

Jag kan inte annat än att gå i min pappas fotspår: varje blogg behöver en följetong.
Jag annonserar härmed början av mitt Veckans Playlist-projekt: en handfull låtar för varje vecka och ifall jag har en bra dag kan man säkert dra till med något tema! Det är ju otroligt!

Veckans Playlist, v. 28

Vecka 28 präglas av en trevlig blandning av nytt och gammalt, lite 70'ish, lite hetspepp, lite indie och lite kukrock - allt för att passa det fina vädret på resande fot, alternativt en något hetsig grillfest.

Judee Sill - The Phantom Cowboy som är mysigt 70-talsfolk.
Death From Above 1979 - You're a Woman, I'm a Machine som är KUK!
Dion and the Belmonts - Love Came to Me som är doo-wop.
The Kinks - Till the End of the Day som är 60-talsrock.
Elvis - A little less Conversation som är kung.
Cuban Cigar Crisis - Silver Goons som är slappindie.
C-mon and Kypski - Evil Needle som blandar allt!
Cherry Poppin' Daddies - Zoot Suit Riot som är swing revival.
Laura Nyro - Sweet Blindness som är 70-ish folkpop.

Så är det med det!

PEYRE! PEYRE!

Jag kan nu inte släppa Natacha Peyre.
Å andra sidan, om hon nu hävdar sig vara 'musiker' eller 'artist' så ser jag det som min plikt att skriva något om henne. Jag vet ju allt om musik. Och hon har allt med musik att göra.

Natacha Peyres blogg är något i hästväg. I ett inlägg som heter "10 saker ni inte visste om mig" är punkt nummer 9, och här klipper jag direkt från sidan, med stavfel och allt:
"9. Jag har dyselexi"

Muahahaha!

Å andra sidan, jag råder er till att läsa kommentarerna till 10 saker-inlägget. Det kanske i själva verket är de alltför många Blondin-Bellorna som läser eländet jag borde hacka på:

Nettan sa...Kul när du skriver såna där saker, som man inte redan har läst i någon tidning :)

Melinda sa...duscha länge är såå skönt :)

beöomda sa...skulle du kunna hälsa dhani i A*Teens från belinda, noah och elisabet i värnamo :)

Johanna sa...skittaskig. skittaskig? är det ett ord? du menar väl skit taskig. kul att du utger dig för att vara språknörd och påpekar andras fel när du själv gör fel. lite ironiskt, tycker jag i alla fall.

Marie sa...Jazz: du vet väl att man itne behöver vara diagnoserad dyslextiker. Det räker med en utredning om att man är dyslextiker?

Det som vaskades upp längsmed Doku Beach

Där Marie Picasso, Idolkvinnan tillika f.d. Big Brother-exhibitionist, lyckades i den mån man kan göra i Idol (dvs bli ihågkommen mer än en månad) kraschlandade Natacha Peyre. Visst var det Paradise Hotel hon var med i? Som smaklöst nog leddes av en höggravid Josefine Crafoord?

Kanske berodde det på att vi kände sympati för stackars Marie när idoljuryn köttade hela hennes person efter första audition. Kanske berodde det på osannolika byst. Eller hennes röst - jag ska inte vara domare här.

Men Natacha? Hur tänkte du? Kvinnfan gör en cover på TNT!
En annan rolig detalj är att de båda värsta coversen* i världen, enligt dessa mycket vetenskapliga studier, i grunden är gjorda av AC/DC.

*covrarna? coversarna? coversen?

Jag går här på en gata uti Oslo...

..som Fred Åkerström sjöng.

Ja, så var man i Oslo - en stad som musikaliskt sett inte kan betraktas som annat än underbart. Gemene man verkar vara helt galna i hiphop, men bortsett från det så pågår det just nu här en sommarfestival där bl.a. Dizzie Rascal, Justice och Sebastien Tellier (är man schlagerbög så är man) har uppträtt, och jag mitt nöt såg naturligtvis inte en enda av dom. Jag gick inte ens dit. Pinsamt.

I övrigt så finns det en överrepresentation av kareokeklubbar och jazzhak- däribland världens bästa ställe som heter Bare Jazz som lägger i Grensen, en liten innegård med snortrevligt fik, skiv- och LP-försäljning av allt som heter jazz på markplan och lite krog framåt kvällningen. Åker ni hit så är det stort sett olagligt att inte gå dit.

I övrigt är Norge dyrt, har störda åldersgränser (det enda stället jag kom in på var en trång gaybar, där de spelade hrm... svensk schlager och ABBA) men trevligt. Man blir dock trött på att lalla runt på Karl Johan (notera den fyndiga musikkopplingen igen). Fem dagar kvar här, så får vi se vad slutomdömet blir!

Akkurat!

...och där hamnade jag i helvetet av elakhet.

Aftonbladet idag:
"Charlotte Perelli har farlig hjärnsjukdom"

Ärligt talat, blev någon förvånad?

Norge-bound

I samband med att jag imorgon försvinner till det stora rika landet i väster - Norge, för att hälsa på min sambo som jobbar där över sommaren, så tyckte jag att det var på sin plats att nämna lite om deras musik.

För det första är den ibland på norska, vilket till en början kan vara lite jobbigt, men om man som gammal stormaktsinvånare istället betraktar norskan som en underlig dialekt av svenskan kan musiken i sig bli riktig svängig.

Till exempel Kaizers Orchestra - gammalt favoritband, tillika delad andraplatsinnehavare på min topp femlista över de bästa konserterna någonsin. Om man inte redan nördat in sig på kaizers så finns det här en hel ocean av smågrejer att ha koll på. Baktaktig gypsyompa blandat med rock.

Eller för all del kukrockiga Skambankt, vars iofs enda två bra låtar är Desertør och Ma Sa Nei. Roliga hursom.

Fel låt vann!
Ni som känner mig vet också att jag är vidrigt nördig inom Eurovision Song Contestsammanhang, så därför är det väl ingen överaskning att mitt största hopp i Norge dock ligger här:

Don't be negative, just be positive!

Det blir ju inte bättre än det här, både gällande videon, arret och texten.

Filmmusik

Det finns, enligt initierade källor som för en gångs skull inte är min syster, två sorters filmmusik. Det finns den musik som inte alls märks i filmen, men som alltid finns där och förstärker känslan och handlingen i filmen. Sedan finns det filmmusik som, med fina ord, konstnärligt uttryck som tar lika stor del i filmen som t.ex. skådespeleriet eller ljussättning. I den senare kategorin använder man dessutom vanliga låtar, till skillnad från i den första som i regel är instrumental. Nog om det.

Jag såg för några veckor sedan Atonement (2007), och för flera månader sedan A Scanner Darkly (2006) - två i sig helt briljanta filmer (och som av en händelse bygger de båda på romaner). Man får på sina sätt betrakta dom som representanter för de två kategorier av filmmusik som anses som vedertagna; Atonement för den snyggt diskret mood setern medan A Scanner Darkly smyger in diverse låtar som en aktiv del i filmen.

Dario Marianellis, som även gjort musiken i V for Vendetta, Bröderna Grimm och Stolthet och Fördom, film score i Atonement, ifall ni inte har sett den, består till stor del av rytmer byggda på tangentljudet från en skrivmaskin. Helt jävla oslagbart.
I Scanner Darkly pundar James Freck (spelad av Rory Cochrane) ner sig på Substance D till tonerna av Radioheads Thom Yorke. Helt jävla oslagbart.

Men här kommer min poäng:
Trots att de båda filmerna är klockrena representanter för de båda kategorierna, och för den delen för filmmusik idag, så börjar dessa kategorier helt att smälta ihop. På många sätt blir tangentsmattret i Atonement mer påtagligt och musikaliskt och uppmärksammat än Black Swan i bakgrunden till A Scanner Darkly.
Kanske finns musik som i låtar omkring oss hela tiden, i affärer, på gatan, i bilen, hemma, så att vi idag till slut har slutat att uppmärksamma låtar men häpnar över det enkla, avskalade instrumentala. Kanske är det så enkelt att vi är så vana vid låtar i filmerna, då denna kategori under de åtminstone senaste tio åren varit den mest utbredda i kommersiell film, att vi helt enkelt bara uppmärksammar ett ovant filmklimat. Hur det än är så är det helt jävla oslagbart.

Beach Boys goes Nazi!

För att fortsätta på den för några år sedan i Amerika rasande debatten om dolda budskap i hårdrock och annan farlig musik:

Enligt initierade källor, dvs min lillasyster, kan man om man lyssnar noga på Beach Boys I Get Around höra att de minsann sjunger:"Nigger run run run, run nigger run!" istället för "Get around -round -round, I get around".

Så nu vet ni det! Det är inte bara satanistmusik som sysslar med subliminal messages.

Kvinnokampsmusik då och nu

Och nej, det är inte lika proggigt som det låter.

1966 (rätta mig om jag har fel) släppte töntskifflarna Tages den helt obegripligt klockrena feministdängan Leaving Here, en låt som efter vad jag kan utröna i grund och botten gjordes av The Who, alternativt Pearl Jam (upplys mig). På en tafflig svengelska sjunger dom om att alla kvinnor kommer att försvinna ifrån staden och lämna dom ifall de fortsätter att bli dåligt behandlade. Charmigt sjunget ifrån en ung desperat mans perspektiv - en man som bara vill väl. Man hör det i hans röst, man ser det i hundvalpsögonen. Man vet att Stieg Larsson inte skulle skriva en bok om honom. Det är en gullig vädjan till den bättre naturen, med ett fördolt hot om att de dumma männen aldrig mer kommer att få ligga.

Jag citerar:
"The love of a women is a wonderful thing (oh yeah),
Yeah, the way you treat 'em is a crying shame (oh yeah),
I tell you, fella, yeah, it won't be long (oh yeah),
Yeah, before these women they all have gone (oh yeah)."

Fyrtio år går. 2006 släpper "rockaren" Pink det stora stavfelet - plutmunsfeministsingeln " U + UR Hand ", som på ett klockrent sätt beskriver var vi står idag. Mitt ibland våldtäktsdomar med olagliga kommentarer om offrets kortkorta kjolar så gör hon en låt, lättklädd, som handlar om att männen får runka istället. Det låter som att jag tycker att detta är något dåligt, men här vägrar jag vara moralpolis. Pink lyckas göra en låt, vars text till 40% består av "uh-oh", men som fångar hela 2000-talets plutmunsfeminism i ett nötskal.

Jag citerar:
"Uh uh uh uh uh uh uh oh
Break break
Break it down "
(Syftar man här på patriarkatet? Vem vet.)

Denna jämförelse tjänar naturligtvis inte till något högre syfte, men det är roligt att se vad 40 år kan göra. Helt oslagbara okument över tidsandan! Från hundvalpar och gentlemannatoner till en promiskuitet med integritet. Jag kan inte låta bli att tycka att båda sidor på saken är lika charmiga, bortsett från den musik som utgör soundtracket. Där måste vi alla nog rösta på Tages.


Post Scriptum:
Carl var snäll nog att läxa upp mig och ge mig sanningen på ett silverfat:
"Jag är tveksamt till att pearl jam i grunden gjorde en tages låt med tanke på att de bildades 24 år senare.

Om jag inte visste bättre skulle jag också säga the who men faktum är att både pearl jam och the who gör en cover på låten som är en motown låt av eddie holland från 1963"

Känn er upplysta!

Den Farliga Nedladdningen

Sedan nedladdningshysterin slog till för några ganska få år sedan har jag äntligen börjat få lida sviterna av eländet. När jag var barn (för flera hundra år sedan) minns jag den nästan maniska sida som tog över inom mig när jag nyss hade köpt ett album. Hur jag lyssnade på Popsies album (kom igen, ni lyssnade också på dom) om och om igen tills låtordningen och texterna satt inpräntade ryggraden som braille. Det var en hel ritual kring musiken, och man var inget annat än tvungen att älska varje spår. Samma känsla kan jag få om jag har den faktiska skivan i skivspelaren, och pillar på foldern som, om man har tur, har ett texthäfte. Nu var detta naturligtvis flera år sedan.
Sedan drog nedladdningsålderns spöke över Europa - vi var nog alla ganska snara att hänga på. Programmen hette fortfarande Napster och Kazaa, Hej Monika drev oss till vanvett på radion och Anna Lindh var död.
Samlarmanin drabbade oss. Jag var en av dom som skrivit långa listor över alla skivor jag ska ha innan jag dör, alla filmer i det enorma bibliotek jag än dag skulle tjänat ihop feta dollars nog att ha och så vidare. Och nu öppnades portarna! Hallelujah!
Som en ganska flitig nedladdare märkte man snabbt att det ju inte fanns någon idé med att ta ner ett album av en artist; man tog hem hela diskografin. Och på omvägar via scrobblers som last.fm började man ta ner alla liknande artister som man kanske skulle kunna tänkas gilla. Och på den vägen är det.

Här har vi då problemet:
När jag väl har en musikmapp av försvarliga mått på datorn så har jag helt slutat gilla musik. Jag har inte de ringaste avsikter att lyssna igenom album för album för att hitta de låtar som jag verkligen gillar. Jag gillar knappt ens låtar, jag tar all musik på random istället. De band jag tidigare har svurmat för är plötsligt bakgrundsmusik. Detta är naturligtvis inte underligt, vem vid sina sunda vätskor får för sig att noggrannt och eftertänksamt lyssna igenom 20 GB musik? Och det är inte ens mycket jämfört med andra. Och för den delen, ta sig tiden till det i all efter-studenten-Ågren som man dragit på sig.

Jag inser vilken snorunge jag är som ens gnäller, men jag börjar känna den nostalgi gentemot CD-skivor, som min pappa har för LP.

Hursomhaver. Utvecklingen går framåt (eller, om tendenser som FRA-lagen följs upp, bakåt), och ett visst sentimentalt svinn får man räkna med. En dag kommer jag gråta över mp3:ns frånfälle. Tills dess kommer jag säkerligen att ladda ner de spontana hajpar jag får, och mer och mer göra hissmusik av finkulturen.

In case you haven't heard...

Om ni inte tidigare varit inne där så får ni inte missa punkcabaretduon Dresden Dolls. Om inte för musiken, så definitivt för att de har den absolut snyggaste bandhemsidan i kanske hela världen.