Den Farliga Nedladdningen

Sedan nedladdningshysterin slog till för några ganska få år sedan har jag äntligen börjat få lida sviterna av eländet. När jag var barn (för flera hundra år sedan) minns jag den nästan maniska sida som tog över inom mig när jag nyss hade köpt ett album. Hur jag lyssnade på Popsies album (kom igen, ni lyssnade också på dom) om och om igen tills låtordningen och texterna satt inpräntade ryggraden som braille. Det var en hel ritual kring musiken, och man var inget annat än tvungen att älska varje spår. Samma känsla kan jag få om jag har den faktiska skivan i skivspelaren, och pillar på foldern som, om man har tur, har ett texthäfte. Nu var detta naturligtvis flera år sedan.
Sedan drog nedladdningsålderns spöke över Europa - vi var nog alla ganska snara att hänga på. Programmen hette fortfarande Napster och Kazaa, Hej Monika drev oss till vanvett på radion och Anna Lindh var död.
Samlarmanin drabbade oss. Jag var en av dom som skrivit långa listor över alla skivor jag ska ha innan jag dör, alla filmer i det enorma bibliotek jag än dag skulle tjänat ihop feta dollars nog att ha och så vidare. Och nu öppnades portarna! Hallelujah!
Som en ganska flitig nedladdare märkte man snabbt att det ju inte fanns någon idé med att ta ner ett album av en artist; man tog hem hela diskografin. Och på omvägar via scrobblers som last.fm började man ta ner alla liknande artister som man kanske skulle kunna tänkas gilla. Och på den vägen är det.

Här har vi då problemet:
När jag väl har en musikmapp av försvarliga mått på datorn så har jag helt slutat gilla musik. Jag har inte de ringaste avsikter att lyssna igenom album för album för att hitta de låtar som jag verkligen gillar. Jag gillar knappt ens låtar, jag tar all musik på random istället. De band jag tidigare har svurmat för är plötsligt bakgrundsmusik. Detta är naturligtvis inte underligt, vem vid sina sunda vätskor får för sig att noggrannt och eftertänksamt lyssna igenom 20 GB musik? Och det är inte ens mycket jämfört med andra. Och för den delen, ta sig tiden till det i all efter-studenten-Ågren som man dragit på sig.

Jag inser vilken snorunge jag är som ens gnäller, men jag börjar känna den nostalgi gentemot CD-skivor, som min pappa har för LP.

Hursomhaver. Utvecklingen går framåt (eller, om tendenser som FRA-lagen följs upp, bakåt), och ett visst sentimentalt svinn får man räkna med. En dag kommer jag gråta över mp3:ns frånfälle. Tills dess kommer jag säkerligen att ladda ner de spontana hajpar jag får, och mer och mer göra hissmusik av finkulturen.