Små negrer i sanden

...eller sunday bloody sunday. Eller ja, helt enkelt, jävla söndagshelvete.

Förut idag, innan jag blev sur, så tänkte jag mycket på att bli sur. Eller egentligen har jag varit ganska sur hela dagen. Men innan dess tänkte jag på det här med att vakna på fel sida och hur man faktiskt kan låta det paja en hel dag som egentligen, ärligt talat, inte var så pissig som man visste att den skulle bli.
Man är ju bara jävligt jävlig. Man vill inte inte vara sur. Jag har aldrig fattat riktigt varför, men jag tänkte förut, alltså innan jag blev sur, att det kanske var någon regression till barndomen, sparka i golvet och puta med läppen med armarna i kors tills allt blev bra. Sedan blev jag sur, och sedan var jag sur resten av dagen. Dumma mig.

Det har varit så sjukt fint väder på sistone, så jag borde inte vara så sur. Och jag har börjat lyssna på massa bra musik igen. Ane Brun som jag helt glömt av, och Jenny Wilsons Hardships som släpptes för någon månad sedan. Sons and Daughters, Art Brut och sjysst country. Igår satt jag på gården och rökte (jag har börjat röka igen, det är kanske därför jag är sur?) och läste en bra bok. I linne och shorts. Och svettades. SVETTADES. Ring SMHI, there's something queer in the air!

Appropå queer, jag var hemma hos min faster och lade upp parisplaner, och då kom jag på världens bästa ord för en homosexuell möhippa/svensexa; böghippa. Det har en sjysst klang faktiskt.