Golden Globes - och varför Colin Farrell borde ligga med mig

Japp, den elfte, för typ en vecka sedan, så var det Golden Globe-utdelning. Bortsett från att Sandra Bullock var riktigt rolig när hon presenterade pris och att Maria Larssons Eviga Ögonblick inte fick bästa utländska filmpriset (som istället Waltz With Bashir fick, grym film) så fanns det några andra riktigt sjyssta ögonblick under galan.

Heath Ledger vann postumt Bästa Manliga Biroll för Jokern. Jag kanske börjar bli blödig på äldre dagar, men jag blev sådär medleåldersberörd. Vilket slöseri...

Slumdog Millionaire storskrällde rejält och tog, för att ta upp tråden på musik, hem priset för bästa originalscore, av A.R. Rahman. Men Bossen vann Bästa originallåt för The Wrestler, i The Wrestler , irriterande nog. Bruce i all ära men alla (ALLA) vet att Wall-E-musiken var mycket bättre, så det så. Peter Gabriel får mitt eget, mycket prestigefyllda pris i varje fall. Han är mer Down to Earth (ha. ha. ha.)

Men det jag satt och väntade på var In Bruges. Eller, i ärlighetens namn så väntade jag på mitt livs kärlek, Colin Farrell. Han fick också ett pris, bästa manliga i komedi eller musikal.

Verkligen, jag älskar In bruges lite för mycket. Fast en sak har stört mig sedan jag såg den för första gången. Min kompis Fanny hade precis fått mig att börja lyssna på Townes van Zandt, och då fastnade man vid St. John the Gambler. Innan jag såg filmen hade jag hört den typ tre gånger, men jag kände igen den i filmen, som överlag har ett sjukt bra soundtrack av Carter Burwell, som gjort soundtracket till Intolerable Cruelty, No Country for Old Men osv. . Jag tänkte att den var med i en helt sjukt vacker scen (jag undviker en spoiler här genom att inte säga vilken) och går runt och är lyrisk över detta ett ganska bra tag. Sedan ser jag om filmen och inser att St. John The Gambler är med i en scen där huvudpersonerna snortar kokain med horor och en dvärg och talar om raskrig. Antiklimax.

Men Colin Farrell får gärna ringa, jag bjuder på segeröl för priset.