Public Service

Nu när hösten har tagit i med hårdhandskarna så börjar man att uppskatta inomhusaktiviteter och apati, eller ibland antipati. En inomhusaktivitet jag verkligen har börjat hitta tillbaka till är radiolyssnandet, och den aktiva varianten av det. Som jag tidigare gnällt om så är jag emot det passiva radiolyssnandet, t.ex. i butiker eller lugna favoriter, men den aktiva varianten där man kan härja på egen hand, bli upprörd, för att sedan lugnas av någon låt som plötsligt körts in i debatten. Typ Ring P1, eller Klinga på P2 om världsmusik.

En annan favorit, som dock ej hör till musik osv, är Godmorgon Världen. Delvis för det klockrena namnet, samt för att det är så fint och populistiskt.

Fast det roligaste är de högtravande kulturprogrammen. Jag får alltid en bild av att man har tagit två (oftast kvinnliga, 25-28-åriga) praktikanter och gett dom en diktafon och en fribiljett till någon obskyr utställning. Sedan har de fått leka lite som de vill, kommit på ett flummigt ämne som ska 'analyseras' för att sedan krydda hela programmet med internskämt dem emellan som gör att de aldrig kommer till punkt.

För rätt länge sedan hörde jag ett sådant program på någon public servicekanal. Två tjejer spånade om lyckan i konsten. Det var inte ett tokigt upplägg då nutidskonsten ofta kan vara lite dystopisk eller ideologisk eller rentav propagandistisk. Ivf gör den titt som tätt anspråk på att provocera (huruvida den är det återstår till gemene man att avgöra). Och vad händer? Den lysta intellektuella debatten i programmet utgår, och ersätts av att de fnissande går runt i utställningslokaler och pratar om vilka färger som gör dom glada.

"Jamen, rosa och silver, det tycker jag är lite roligt. Då skrattar man nästan lite, liksom allts...eller vad tycker du?"
"Jamen äääär det verkligen lycka när man är glad? Alltså, jag tänker, vad är lycka? Eller vad säger du?"

Jag tycker världen om public service, men får för mig att kvaliteten urlakas för varje år som går, ivf på kultursidan. Det kanske är inbillning, men P3 kan användas som argument. Från en rätt sjysst kanal som fungerat som ett lite smartare och roligare alternativ till kommersradio à la Radio Match (för er som minns den eran) till en skrikig Sanna Bråding som snackar snoppar med Melinda Wrede. Eller jag vet inte, ungdomen kanske gillar det där skrikiga flamsiga. Jag kanske börjar bli tantig.

Men vafan, nog ska väl intervjuarna/programledarna kunna ställa lite frågor om musiken/konsten och vad artisterna vill i intervjuerna snarare än att skämma ut sig, medan man hör hur artisten i fråga blir mer och mer skeptisk. Mja. Vi får se vartåt det barkar.

Upprop för den efterlängtade kulturrevolutionen?