Nu har jag legat och möglat i soffan en vecka med hosta, feber och annat ogräs. Liggsåret frodas, disken växer, sambon passar upp (tack och lov). Men nu börjar kroppen vinna kriget mot kyla och bakterier och mörker! Jag drog precis bort gardinen och såg att snöhögarna har smält, frusit igen under natten, och nu är sakta försvinnande ispölar som är jobbiga att trampa i.
Igår såg jag en snödroppe!
Jag vaknade av att posten kom. Vi har en optimistisk brevbärare som hellre än att plinga på om breven är stora eller otympliga, eller lämna dom bredvid dörren, viker dom dubbla och mosar och mosar tills de går in, halvtrasiga. Eller åtminstone kantstötta. I födelsedagspresent fick jag en prenumeration av Bon av min ömma moder, skaparen av genier och underbar mat, och att vakna till ett gnissel gnissel vicka vicka gnissel knak BANG för att krypa till hallen likt en slö salkow (om någon minns det geniala programmet Gladpack) och inspektera skadorna. Dumjävlabredvbäraren har inte bara lyckats slita upp SKYDDSplasten som ska SKYDDA mot ovarsham hantering, utan också göra massa rivsår på tidningen. Gnäll och grin. Vika en 200 sidor tjock tidning på grund av lathet. Idiot. Jag lever kvar i illusionen om att brevbärare är gladlynta jeppar som gillar sitt arbete och människor, och till och med hundar. Människor med ett stort socialt ansvar och en avundsvärd stolthet i sina arbetsuppgifter. Svensson Svensson. Karl Bertil Jonssons julafton. Min kompis pappa.
Jag hoppas att han trampar i en ispöl.
Min syster i Paris ger mig musiktips trots att jag är lite grinig. Hon sågar Zooey Deschanels röst och jag blir sur. Och jag säger att Jeff Mills The Bells suger, och då blir hon sur. Fast sedan skickade hon Lows jättebra låt Point of Disgust och jag förlåter henne allt. Den får agera soundtrack till en halvdassig morgon ensam hemma med en vitgrå himmel över Stångån. Febern har lagt sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar