Filmmusik

Det finns, enligt initierade källor som för en gångs skull inte är min syster, två sorters filmmusik. Det finns den musik som inte alls märks i filmen, men som alltid finns där och förstärker känslan och handlingen i filmen. Sedan finns det filmmusik som, med fina ord, konstnärligt uttryck som tar lika stor del i filmen som t.ex. skådespeleriet eller ljussättning. I den senare kategorin använder man dessutom vanliga låtar, till skillnad från i den första som i regel är instrumental. Nog om det.

Jag såg för några veckor sedan Atonement (2007), och för flera månader sedan A Scanner Darkly (2006) - två i sig helt briljanta filmer (och som av en händelse bygger de båda på romaner). Man får på sina sätt betrakta dom som representanter för de två kategorier av filmmusik som anses som vedertagna; Atonement för den snyggt diskret mood setern medan A Scanner Darkly smyger in diverse låtar som en aktiv del i filmen.

Dario Marianellis, som även gjort musiken i V for Vendetta, Bröderna Grimm och Stolthet och Fördom, film score i Atonement, ifall ni inte har sett den, består till stor del av rytmer byggda på tangentljudet från en skrivmaskin. Helt jävla oslagbart.
I Scanner Darkly pundar James Freck (spelad av Rory Cochrane) ner sig på Substance D till tonerna av Radioheads Thom Yorke. Helt jävla oslagbart.

Men här kommer min poäng:
Trots att de båda filmerna är klockrena representanter för de båda kategorierna, och för den delen för filmmusik idag, så börjar dessa kategorier helt att smälta ihop. På många sätt blir tangentsmattret i Atonement mer påtagligt och musikaliskt och uppmärksammat än Black Swan i bakgrunden till A Scanner Darkly.
Kanske finns musik som i låtar omkring oss hela tiden, i affärer, på gatan, i bilen, hemma, så att vi idag till slut har slutat att uppmärksamma låtar men häpnar över det enkla, avskalade instrumentala. Kanske är det så enkelt att vi är så vana vid låtar i filmerna, då denna kategori under de åtminstone senaste tio åren varit den mest utbredda i kommersiell film, att vi helt enkelt bara uppmärksammar ett ovant filmklimat. Hur det än är så är det helt jävla oslagbart.