Äntligen Hemma

Efter en sextimmars biltur genom natten är jag på gott och ont hemma i Linköping igen. Gott för att det är skönt att sova i sin egen säng efter nio dagar i ett annat land, ont för att jag längtar efter min sambo såklart. Men hemma är jag hursomhelst, och bedömningen förändrar inte läget.

Dock ska jag snart ge mig ut på vägarna igen, den här gången bara inom landets gränser. På torsdag åker hela familjen till Gotland för att titta på hus till mor och far som flyttar dit i höst.

Fördelen med att resa är att det finns väldigt lite att göra bortsett från att ilsket blänga ut genom fönstret, och att plugga in sin glappiga men användarvänliga musikmobil och lyssna på samma låtar om och om igen tills man kan dom utan och innan. När man kan en låt utan och innan börjar man till slut att lyssna på texten istället för att bara konstatera att man kan upprepa den, ungefär som när man säger 'mjölk' så många gånger på raken tills ordet i sig låter bisarrt. Hursomhelst har jag alltså suttit och tänkt på låttexter, knaprat Marabou och ilsket blängt på förbisusande träd.

Jag som själv skriver låttexter till ett band tycker att det är assvårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på, och blir oftast imponerad av det mesta jag hör (eller grymt besviken för att människor, inklusive mig själv, ofta är pinsamma pretton).

Man kan göra texterna ödmjukt pompösa som Weeping Willows, vars Blue and Alone kan få mig att grina som ett barn som inser att Fido inte alls åkt till en vacker farm där han kan leka med andra glada hundar, utan blev påkörd av grannen. I samma anda skulle Midnight Train ge mig en bultande baguette till tokstånd ifall jag haft en X-kromosom mindre.

Man kan göra överdrivet finurliga och genomtänkta texter som gränsar till ordlek, och som i sin komplexitet blir charmiga. Eller göra som Mars Voltas sångare och helt ignorera ords innebörd och bara gå efter själva tonljuden i dem för att sätta ihop dom på ett sätt som ofta låter snyggt men ofta innebär fuck-all. jag citerar: "Stained walks crutch in hobbled sway/Auto-da-fé/A capillary hint of red /Only this manupod "

Å andra sidan är det något så otroligt snyggt och klockrent med de enkla, slätstruket ärliga textraderna som ' You get me so lonely, baby, I get so lonely I could die' i Heartbreak Hotel. Det är helt enkelt a little less conversation och lite mer action. Ett annat bra exempel på denna enkla, ärliga slätstrukenhet är Kevin Tihista's Road Terrors låt Oh.

Ah, det mesta brukar funka, bara man framför eländena med en naiv självsäkerhet eller tillräckligt med självdistans för att folk inte ska tänka på vad man egentligen sjunger. Eller, som i vissa musikstilar, skrikmumla texten på en ljudnivå som inget mänskligt öra kan uppfatta.