Övergången - och varför man aldrig lyckades så bra med den

När jag var ett litet pyre, för många hundra år sedan, under det glada nittiotalet så var världen vacker med kulörta plastlådor till matsäcken, och skinn på O'boyen. Man hade redan vuxit ifrån Smurfhits och var därför både stor och förståndig.

En sak är värd att konstatera: barn under 16 år likriktade och dumma gällande musik, men också identitet i övrigt. Vi är alltid formbara, men då var vi formabarare.

Tilläggas ska även att nittiotalets musikutbud var riktat och begränsat - och detta är naturligtvis en halvsanning. Det fanns lika mycket musik då som nu eller på åttiotalet, resten av musiken doldes inte undan i skumma regeringsbyggnader eller så. Men den musik som man möttes av på radio och TV (Voxpop) var begränsad till ett fåtal band som hade monopol på genren. Det fanns inga egentligen tjejband som Spice Girls, inga som kom i närheten av konkurrens. Och i New Kids On The Blocks kölvatten plaskade Back Street Boys (som jag själv såg live i Göteborg 1998) , utan någon större tävlan ifrån Five, eller Take Five, eller Take That.

Så vi åttiotalister, förutom de lyckliga vars föräldrar utövat indoktrinering ifrån andra årtionden eller från för en elvaåring okända genrer, var likritade snorungar som lyssnade på max fem olika band: Spice Girls, Back Street Boys, en eller två kopior av tidigare nämnda band, och något som föräldrarna lagt till. I mitt fall fick jag med mig någon suspekt afrikansk kvinna och hyllningssånger till Victoriafallen, och Rolling Stones.

Är det då underligt att man som åttiotalist ballar ur totalt när det magra men överdådiga musikklimat man vuxit upp med, lärt sig att älska, och hängt sig fast vid dess tomma spene, över en natt förvandlats till en neoliberal evig fest med tusentals olika band som finns överallt när och hur du än vill ha dom, och hälften har aldrig sett röken av skivkontakt för alla kan. Vad ska man ta sig till? Herregud internet fanns inte i stor utsträckning när vi var små, och vi var så små att vi inte riktigt visste hur vi skulle hantera saker och ting när det kom. MP3n. Hårddiskar större än 100 G. Dessa självklara underligheter.

Men frågan är om inte krocken och samlarmanin och en halv oförmåga att riktigt hänga med i svängarna komemr ifrån de n ya tänkesätten snarare än tekniken. Fast ja, det där är väl en orm som äter upp sin egen svans.