The Odd Couple

För ett par månader sedan, den 18e mars i år, släppte Gnarls Barkley sitt andra album - The Odd Couple. Jag hade sett fram emot detta ganska så rejält, då St. Elsewhere är en grym albumdebut och att deras Hultsfredspelning 2006 var så störande bra.

Men tji fick jag. Trots att albumet är välproducerat (Danger Mouse, ni minns säkert min pepp) är albumet för mig ojämnt och bitvis tradigt. Arrangemangen är snygga, men låtmaterialet är spretigtoch efter höga förväntningar så får jag väl skylla mig själv. De enda höjdpunkterna är egentligen Charity Case, vars intro iofs är en kapning av Go-Go Gadget Gospel från första skivan och med ett trumkomp som understryker Danger Mouses inblandning i Becks Modern Guiltplatta, Save My Soul och Run (I'm a natural disaster). A little better sticker också ut, men bara lite.

Och för att förklara det tråkiga med övriga låtar:
Överdrivet charmfartig neosoul är det som gör Gnarls Barkley bra, och det är det de gör bra. Och trots att de lyckades göra mer renodlat hiphopiga låtar som Necromancer på St. Elsewhere bra, så blir de försöken taffliga här då de inte håller klassen. Jämfört med den slags musik som de gör bäst, dvs neosoul som Charity Case, så ser resten av skivan ännu tristare ut.

Alltså medelbetyg, med sina absoluta fördelar.